10 år av lidande – ingen varnade mig för skadorna

19.09.2019

När Eva födde sin lilla dotter blev förlossningen dramatisk. Efteråt frågade ingen hur hon mådde – eller förberedde henne på de långvariga fysiska skadorna.

Det är snart 10 år sedan jag födde mitt första barn. Snart 10 år av lidande, för jag har inte något förtroende för att sjukvården ska kunna reparera de skador jag har fått. Tänk om en eventuell operation skulle förvärra mina besvär?

Det blev sugklocka och klipp, moderkakan ville inte komma ut – så jag blev nedsövd. Livmodern kollapsade medan man försökte få ut moderkakan. Jag fick fyra påsar blod under ingreppet.

Vaknar några timmar senare, hopsydd och klar. Ligger två dygn i sjukhussängen, orkar knappt inte gå på toaletten. Ångest och smärta.

Kan inte sitta upp och äta, men ingen bryr sig. Det enda de bryr sig om är att amningen kommer igång.

Amningen går igång, men bröstvårtorna värker. En helvetisk smärta varje gång jag ska amma. Sår på båda bröstvårtorna, stora kratrar på bröstvårtorna som inte läker. Enda hjälpen jag får är en "snäcka" att lägga på bröstvårtan. Den skorpa som hinner bildas mellan amningarna slits sönder vid varje amning.

Genomgående är det tydligt att jag inte betraktas som patienten – det är min nyfödda som är det

Två dagar efter förlossningen beordrar personalen mig att duscha. Jag var så rädd, det gjorde så ont i underlivet – jag hade ångest inför att duscha. Jag var också orolig för om jag skulle klara av det själv. Ingen personal frågade hur jag mådde. De tog visserligen blodprov och temp varje morgon.

På dag tre försöker jag gå i korridoren. Det värker fortfarande något fruktansvärt i underlivet. Det är en enorm kraftansträngning att gå 10 meter i korridoren. Jag måste hålla i mig i något för att minska smärtan i underlivet. Inför varje toabesök har jag ångest.

Helt plötsligt kommer personalen på att 72 i blodvärde är för lågt. Jag får två påsar blod. Ingen frågar hur jag mår.

Genomgående är det tydligt att jag inte betraktas som patienten. Det är min nyfödda dotter som är det, inte jag. Träffar ingen doktor. Den enda som verkar vara till för mig är hon som väcker mig okristligt tidigt efter ännu en sömnlös natt för att ta temp och blodprov.

Någon av nätterna kommer en barnmorska in och matar dottern med ersättning via tesked. Någon som verkade förstå att en person med lågt blodvärde som har genomlidit 12 timmar av intensivt värkarbete, och som förlorat flera liter blod, kan behöva några timmars nattsömn.

Innan hemgång (fjärde dagen) kommer en doktor för första gången in till mig. Hon skriver ut järntabletter. Jag lyckas ta mod till mig och fråga en sjuksköterska hur jag ser ut i underlivet egentligen. Jag känner mig helt vanskapt. Vi går in i ett undersökningsrum och jag får titta med spegel. Det ser bättre ut än vad jag trodde.

Kommer hem. Kan fortfarande inte sitta. Fortfarande gör det fruktansvärt ont att amma.

Jag frågar hur många stygn det krävdes för att sy ihop mig? Ingen vet

Efter en vecka är det värsta av akut smärta över. Jag får tips om att köpa "nappar" till brösten. Amningen slutar vara smärtsam och efter ett tag kan jag sluta med napparna. Ärren på bröstvårtorna vittnar dock tydligt om var "kratrarna" suttit.

Återbesök efter sex veckor. Sex veckor som bestått av mycket smärta. Något i underlivet svider. Tömning av ändtarm är svårt och smärtsamt. Sex går inte att genomföra.

Jag frågar hur många stygn det krävdes för att sy ihop mig? Ingen vet. Det står inte i journalen. Ingen pratar om någon skadegradering. Det konstateras bara att man behöver pensla på lite syra i underlivet för att få bort läkkött som orsakar svidande smärta.

Ingen vid återbesöket verkar ha tid eller lust att gå djupare in på mina frågor. Går hem och känner mig utlämnad till Google. Där hittar jag tips och hjälp.

Idag är smärtan borta, men tömning av ändtarm och genomförande av samlag är fortfarande problematiskt.

För några år sedan gjorde ett nyhetsprogram ett långt reportage om en stackars man som gjort en penisförlängning och sedan fått problem med att få erektion. Tragiskt egentligen, men jag kunde inte tycka synd om honom med tanke på mina skador, som jag faktiskt aldrig varnades för att de skulle kunna inträffa.

Jag gissar att riskerna är mer uttalade när man genomgår en penisförlängning än vad de är när man funderar på att bli gravid. Det är så svårt att förstå hur det kan vara okej i dagens samhälle att behandla kvinnor så här illa.

Eva