"Allt är normalt" – var nära att förblöda

03.10.2019

För tre veckor sedan förvandlades Anjas normala förlossning till katastrof.

"Efter vad som kan räknas som en drömförlossning där allt gick kanonbra vände det bara någon timme efteråt, då jag kände en extrem smärta mot rumpan. Barnmorskan kollade och man misstänkte hematom – vilket jag fick reda på i efterhand genom min journal – men kunde inte se något.

Läkare tillkallades några timmar efter förlossningen då morfintabletterna de gav mig mot smärtan knappt hjälpte och jag fortsatte klaga på en väldig smärta. Läkaren undersökte vaginalt och i rektum med fingrar och ultraljud men kunde inte se något konstigt och gav mig morfin igen.


Vi blev sedan skickade upp till BB där mottagandet var under all kritik och där allt som kunde gå fel, gick fel. Det var där allt det hemska hände.

Som jag förstått det fick jag en liten bristning i ena slidväggen i samband med förlossningen som de sydde med tre stygn. Tyvärr hade det börjat bildas ett hematom – en inre blödning – som de i samband med stygnen på den lilla bristningen sydde igen. Det var detta man på förlossningen undersökte men inte kunde hitta.

Vid lunch var jag utom mig av smärta och skrek men fick ingen hjälp

Så blodet som bildades innanför slidväggen vid bristningen packades på likt ett blåmärke och växte sig allt större in i slidväggen och upp i bäckenet. När vi blev rullade upp till BB fortsatte jag klaga på en enorm smärta. Fick till svar att: "Så ont brukar man minsann inte ha. Här får du lite mer morfin". Morfin ska i normala fall aldrig behövas efter en "normal" förlossning som min egentligen var.

Vid lunch var jag utom mig av smärta och skrek men fick ingen som helst hjälp. De gav mig mer morfin och försäkrade mig om att mängden blod jag blödde var normal. Jag stod alltså i mitt eget blod som fyllde halva badrummet. Att tillägga hade man även glömt och slarvat i överlämningen mellan förlossning och BB att jag inte kunde kissa själv efter förlossningen. Efter 9 timmar på BB fick jag själv fråga när man skulle tömma mig igen. De bad om ursäkt för att man glömt detta och tömde mig då på 1,5 liter urin.


Timmarna gick och smärtan var den hemskaste jag någonsin känt. Att föda fram en bebis var ingenting i jämförelse. Vid 22-tiden ungefär, 14 timmar efter att jag började klaga på smärtan, tog de äntligen beslut om att göra en till läkarundersökning efter att jag fortsatte skrika av smärta. Jag var så borta av smärta att det knappt var möjligt. De hann kolla i typ en sekund sedan konstaterade de hematom lika stort som två bebishuvuden, som de beskrev det.

Jag förlorar ungefär 2 liter blod där och min man blir lämnad kvar i total chock

Jag skickades då på akut operation men läget var ändå under kontroll. De tömde hematomet på blod och trodde det var safe då. Uppvaket gick bra och jag fick komma upp till min man och bebis kl 02 ungefär. Låg och ammade och hade det mysigt men kände det där trycket mot rumpan igen och sedan en lättnad av att blod släppte. Det hände en gång till och sedan blev jag helt kallsvettig så jag ringde på sköterskorna.

Jag hann aldrig se hur mycket blod det var men kände att det blev helt blött i sängen och jag började tappa medvetandet.


Sköterskan tände upp och tryckte på alla larmknappar och rummet fylldes av läkare och sköterskor. Mitt i detta vaknar min man till och ser mitt medvetande försvinna bort och det är kaos i rummet. En läkare sätter sig över mig i sängen och trycker på aortan i magen så jag inte ska förblöda, medan de andra försöker få liv i mig igen. Jag förlorar ungefär 2 liter blod där och min man blir lämnad kvar i total chock och tårar med, som tur var, en sovande och ovetande bebis medan jag rullas i ilfart ner till operation igen.

Jag och min man trodde båda att det bara var bebisen och han som skulle få åka hem

Jag fortsätter förlora blod och sövs ner superakut. De sydde då på måfå i slidväggen för att försöka få stopp på blödningen, vilket lyckas. Man vet dock inte exakt varifrån blödningen kommer. Jag får återigen vakna upp på IVA, vilket var riktigt tungt. Men det hade gått bra och jag fick ringa till min man som efter några timmar fick komma ner med bebisen.

Vi blev senare under dagen inskrivna på förlossningen igen eftersom de är som en akutmottagning med mer resurser än BB. Allt såg bra ut och jag började återhämta mig. Till kvällen fick vi komma upp till BB och därefter hade vi – till slut – fått den hjälp vi behövde och förtjänade.

Vi har fått en ursäkt från överläkaren eftersom man brustit totalt i så många olika led på BB när vi kom dit. 3 veckor har idag gått och vi har en lång process framför oss att bearbeta detta.

Både jag och min man trodde att det bara skulle vara bebisen och han som skulle få åka hem därifrån. Den tanken är väldigt tung.

Totalt förlorade jag 2,5 liter blod och fick under andra operationen blodtransfusion."

Anja

BBkrisen.se frågade Anja: Vad händer nu, detta drabbade er för bara några veckor sedan?

– Vi går på uppföljande kuratorsamtal och läkarundersökningar, de står till vårt förfogande så det är verkligen fantastiskt hur man fångat upp oss efteråt. Men att det ska behöva gå så långt!

– Detta hade kunnat upptäckas och förhindrats om man bara hade lyssnat på mig på BB – jag känner min kropp och vet när något är fel. Att hamna i den situationen där ingen lyssnar på en, det är fruktansvärt, konstaterar Anja.