Bagatellisera inte våra skador!

12.09.2019

Förlossningsskador av grad 2 klassas som så små att de inte ens registreras. Men ofta är dessa skador allt annat än lindriga. Här berättar en drabbad kvinna själv – och kräver att vården ändrar inställning.

Sommaren 2018 var jag beräknad att få mitt första barn. Utomhustemperaturen hade legat runt 30 grader ett bra tag, en värmebölja i hela regionen.

Jag var helt inställd på att genomgå en vaginal förlossning och var egentligen varken orolig eller rädd inför förlossningen. Jag var under hela graviditeten övertygad om att min kropp skulle klara av det galant och att den var stark och kompetent inför sin stundande uppgift. Visst räknande jag med att få en förlossningsbristning, men den syr de ju ihop. Tänkte jag.

Mina värkar startar 11 dagar innan beräknad födsel, jag åker in för en kontroll på grund av en blödning i samband med att värkarna blir tydligare. Dock oregelbundna och hanterbara. Jag var öppen tre cm och inlagd för observation vid klockan 14. Jag kniper det sista förlossningsrummet och ska bevakas med CTG.


Inne på förlossningen (egentligen på hela sjukhuset) har all luftkonditionering slutat fungera, tydligen för att det är för hög temperatur. Det är helt enkelt för varmt. På bordet bredvid mig står en liten bordsfläkt för att skapa någon sorts cirkulation i luften. Personalen är plågad i sina bussaronger, dessutom är det fullbelagt och de beklagar underbemanningen.

CTG-remmen som jag har fått runt magen har hasat ner och glappar, och ibland står hjärtljudet som den ska bevakas på 0. Ingen kommer in eller reagerar på det. Alla är upptagna med att förlösa bebisar. Bebisens blivande pappa går ut i korridoren och försöker hitta någon att påtala det för, får kontakt med en barnmorska och berättar att CTG-n glappar och hasar ner. Bandet spänns om och jag undersöks och är nu öppen fyra cm, klockan är 17.00 och jag ska få middag. Blöder fortfarande färskt blod. Jag är så ivrig över att allt ska komma igång, förväntansfull.

Vid 19 kommer barnmorskan in för tredje gången sedan inskrivning och jag är då öppen 5 cm. Fortfarande färskt blod på handsken. Beslut fattas av förlossningsläkare att de ska ta hål på mina fosterhinnor för att få en snabbare utveckling på förlossningen. De vill att förlossningen ska gå snabbare. Hinnorna tas. Och skalpelektrod sätts för att bevaka hjärtljudet på bebisen. För det hade ju varit några avvikelser på CTG-kurvan. Jag påtalar att den glappade och kanske därför är det registrerade avvikelser? Hen lyssnar inte. Barnmorskan börjar prata om att de sätter in värkstimulerande dropp om ingen progress sker av hinntagningen. De tycker att det går för långsamt.

Jag får en liten grad 2 bristning. Det var ju nästan ingenting, säger de

Mina värkar börjar bli intensivare. Jag frågar om lustgas, en undersköterska kommer in och instruerar. Kl. 21 är det byte av barnmorska. Denna barnmorska är aktiv och mer närvarande, hon ger instruktioner. Tar fram pilatesboll. Hjälper mig att byta ställningar. Förlossningsläkaren som jag aldrig träffar vill tydligen sätta in värkstimulerande dropp, får jag höra. Men barnmorskan håller emot. Hon tycker att det ändå går tillräckligt mycket framåt. CTG-kurvan har för övrigt varit perfekt sedan den glappande remmen ersattes av en "pigg" på bebisens skalp.

Jag använder lustgas och öppnas fem cm på mindre än två timmar, utan värkstimulerande dropp. Krystfasen är 40 minuter och barnmorskan håller aktivt perinealgrepp och min dotter föds och jag får en liten grad 2 bristning. Det var ju nästan ingenting, säger de. Själv säger jag att jag har mer att ge, kan göra en förlossning till på studs. Känner mig orimligt stark.


Bristningen sys ihop i förlossningsrummet. Det tar 10 minuter i mörkret. Samtidigt som barnmorskan och undersköterskan pratar om förlossningarna i rum 3 och 4. Kanske att undersköterskan får gå in och börja hos hon i rum 4, för hon är är i krystfas. Det är många som ska föda barn nästan samtidigt. Barnmorskan berättar att hon är sommarvikarie, under utbildning. Hen utbildar sig till läkare. Har jag sagt att det var varmt? Kondensen rinner ner för fönsterrutorna. I tidningen stod det sedan att operationerna ställdes in på sjukhuset, för det kunde inte ha sterila verktyg. Det var för varmt.

Jag får in förlossningsbrickan och min dotter ammar vid mitt bröst. Hon var frisk och kry. Jag äter upp alla mackorna, pappans också. Barnmorskan kommer åter in i rummet och säger att vi har 15 minuter på oss innan vi måste lämna rummet. Jag ska innan dess duscha, och packa ihop våra väskor. Nästa födande kvinna ska in i rummet, det är bråttom.

Vi kommer till BB, det är så varmt att alla har dörrarna och fönsterna öppna. Försöker få korsdrag, men luften står still. Jag har inte speciellt ont mest träningsvärk. I armarna och låren. Dem säger att det är viktigt att jag rör på mig, kommer upp i aktivitet. Jag rör mig mycket, sitter skräddare i sängen och ammar.

Samma dag som jag skrivs ut från BB sätter jag mig på huk. Stygnen släpper direkt

Vid hemgång frågar de om jag förresten behöver att de kollar på bristningen? För min skull, om jag är orolig? För den var ju liten, lindrig och jag hade ju inga bekymmer. Egentligen är det bara nödvändigt om man fick en allvarlig bristning, grad 3 eller 4. Så sa de. Jag svarar att det inte behövs eftersom den var ju så liten.

Samma dag som jag skrivs ut från BB sätter jag mig på huk. Stygnen i huden släpper direkt. Ser en reva på 1 cm som glipar. Pratar med BB och får komma in på kontroll. Bara yttre stygn som släppt. Inget att oroa sig för, får jag höra. Åker tillbaka tre gånger till BB för det gör så ont. Men det ska läka ihop fint, bara huden som gått upp, upprepar de. Detberättar att det kommer sekundärläka ihop, enbart en kosmetisk skillnad. Jag får antibiotika. Ifall det skulle bli infekterat.


Det blir inte bättre. Istället känns det lite sämre, dag för dag känns det sämre. Nu har det gått sju dagar sedan förlossningen och jag hänvisas till gynakuten. BB har endast ansvar för eftervården den första veckan. Åker till gynakuten, undersökningen gör ont. Får höra att allt ser fint ut. Inget att oroa sig för. Ta mer Alvedon. Läkaren är sommarvikarie, hen läser till läkare. Sommarvikarien är ensam läkare på gynakuten.

Dagarna går och det blir sämre. Det känns som om bristningen inte läker. Rådfrågar MVC och BB, de säger att jag får åka till gynakuten igen. Träffar en läkare, som säger att det ser fint ut. Kanske att stygnen irriterar. Läkaren som också är sommarvikarie och är under utbildning, ska rådfråga en annan läkare som har bakjouren vad hen kan göra. Bakjouren säger att stygn som irriterar kan tas i förtid. Stygnen klipps bort. Får ny sorts antibiotika, bra utifall att. Jag hänvisas i fortsättningen att åka till en "gynekolog på stan" vid fortsatta problem med bristningen.


Nu gör det ännu ondare. Åker första vardagen därpå till en öppenvårdsgynekolog "på stan". Får höra att det var dumt att stygnen togs bort i förtid. Får mer, annan sorts antibiotika.

Jag får höra att allt ser jättefint ut. (...) Nu ska jag fokusera på bebisen

Bristningen känns fortsatt inte bra, ringer och gråter till mig en tid på sjukhusets gynekologmottagning, de har ju en bäckenbottenmottagning där. Men det är sommar så den är stängd. Får träffa en gynekolog som säger att det läkt ihop fint, det ser egentligen bra ut. Eventuellt att en av de små musklerna som ligger ytligt skulle kunna ha gjorts bättre. Blir uppmanad att sluta med antibiotikan jag fick i förra veckan, och återkomma om 1år om jag fortsatt har ont. Och rekommenderas att vara frikostig med Alvedon.

Jag tidigarelägger återbesöket på MVC, för det gör fortfarande för ont. Jag får höra att allt ser jättefint ut. Inget avvikande. Tur eftersom jag haft så strulig start. Men nu ska jag fokusera på bebisen.
Det dundrar inne i bäckenet. Törs inte använda kroppen. Ringer återigen och gråter mig till en tid på sjukhusets gynekologmottagning. Får tid om tre månader.

Googlar sönder hela internet. Bäckenbottenutbildning.se kan jag snart utantill. Bokar tid och börjar rehab hos specialinriktad bäckenbottenfysioterapeut. Får ett program att följa i 3månader. Händer egentligen ingenting. Har fortfarande ont, och bäckenet låser sig. Krampar. Tycker att jag har fått slidväggsframfall och kan inte bajsa normalt.


Nu får jag komma till gynekologmottagningen på sjukhuset. För höra att allt ändå ser fint ut. Inga framfallstendenser. Känner själv att inget ser normalt ut. Instabilt. Visar kort på underlivet som jag tagit. Nä, men så ser en kvinna ut som fött barn. Kanske att den ytliga muskulaturen skulle kunna vara hårdare hopsydd. Men de kan man operera om. Om det ger symptom längre fram, och jag fött klart mina eventuellt kommande barn.

Symptomen jag har idag kanske inte motiverar operation. För det kan bli sämre. Men återkom om ett år, så kan de titta på det igen. Men att saker hänger ut ur slidmynningen är inte framfall, utan så ser en kvinna ut som fått barn.

Det finns "risk för icke åtgärdningsbara skador". (...) Så här ska det inte se ut, säger läkaren

Hittar stöd i systerskapet genom en grupp för förlossningsskadade på Facebook. Får där information om att det egentligen enbart verkar finnas två sjukhus och läkarteam som kan något om förlossningsskador. Skickar egenremiss till ett av dem teamen. Remissen blir godkänd, väntetid sex månader.

Kommer till en av läkarna på teamet. Hen har läst min förlossningsjournal och säger att jag hade tur som inte fick värkstimulerande dropp. För då hade de säkert slutat med betydligt allvarligare bristningar. Hen säger att öppningsskedet gick för fort, det finns "risk för icke åtgärdningsbara skador". Innan jag ens hunnit komma upp i stolen ordentligt får jag höra att hen förstår mina problem. Så här ska det inte se ut.

Hen konstaterar snabbt att mellangården är för kort. Bara 1 cm. Jag är inte sydd i den djupare muskulaturen. Den djupa delen av muskulaturen, transversus perinei, och den delen av levatorani som heter puboperinalis saknas helt. De ligger isärsprängda på vardera del av mellangården. Väldigt vanligt tyvärr, att det missas efter förlossningen. Även ligger bindväven "den rectovaginala fascian" upprullad som en rullgardin.

Finns dessa defekter utvecklas bakre slidväggsframfall lätt. Det finns inga muskler som håller organen på sin rätta plats. På den ytliga muskulaturen finns defekter. Bulbo cavernosis är den enda muskeln som är rätt hopläkt, barnmorskan har fått ihop den bra. Den ytliga delen av transversus perinei har läkt ihop fel.


Jag erbjuds kirurgi, en perineografi. Vilket är en rekonstruktion av mellangårdens muskler och anatomi. Hen säger att det kan hålla vårdgarantin på tre månader. Måste bara sluta amma innan dess.

Tre månader senare har jag slutat amma och genomfört operationen. Alla muskler som saknades återfördes dit där de hör hemma. Sjukskriven fyra veckor, där jag inte får belasta operationsområdet eller bära mitt barn.
Nu återstår att se vilket resultatet blir och om operationen blev lyckad. Läkaren har sagt att jag inte ska nöja mig med annat än att det ska kännas bra.

Kunskapen om kvinnlig anatomi verkar vara fruktansvärt låg

I tidningarna kan vi läsa att de allvarliga förlossningsbristningarna minskar i länet. Den förlossningsbristning som jag fick klassas som lindrig. En vanlig uppskattning är att 70 procent av alla förstföderskor får en grad 2 bristning; hit hör även alla som får ett klipp. Men det vet vi inte säkert, för bristningarna grad 2 följs inte upp eller registreras.

Kunskapen om kvinnlig anatomi verkar vara fruktansvärt låg, just nu pågår en studie om den normala anatomin hos icke förlösta kvinnor. Man vet helt enkelt inte riktigt hur bäckenbotten ska se ut, innan den påverkas av en förlossning. Förlossningsbristningar kanske är något som inte går att undvika, det kan kanske vara naivt att ha en nollvision.

Men vi kvinnor måste kunna lita på att vi blir korrekt hopsydda efter en bristning.
Att vi får en ordentligt undersökning och sys ihop med rätt kompetens.
Och att dem vi sedan söker vård hos lyssnar och har kunskaper om muskulaturen.

Och framför allt: Att de inte normaliserar och bagatelliserar våra symptom och hänvisar till att det är "normalt".

Sandra


Notera: Kvinnan på bilden har ingenting med texten att göra.