"Jag kände mig som ett djur som skulle slaktas"

03.09.2019

Fatemehs dotter var frisk när hon låg i sin mammas mage. Men vid den traumatiska förlossningen förändrades allt. Det här är Fatemehs egen berättelse.

Jag vaknade kl. 01.00 onsdagen den 28 augusti 2013 och hade jätteont i ryggen.
Då upptäckte jag att vattnet hade börjat gå. Jag ringde till sjukhuset och de rekommenderade
att jag skulle ta två Panodil, vila och komma till sjukhuset på morgonen.
Jag tog tabletterna men de hjälpte inte och värkarna började bli starkare och starkare. Jag
ringde till sjukhuset igen och de sa att jag skulle åka dit. Jag och min man gick till sjukhuset.


Barnmorskan undersökte mig och sa att livmoderhalsen bara hade öppnat sig 1 cm och att jag måste vänta. Jag hade mycket ont och fick smärtlindrande tabletter. Kl. 06.00 gick vattnet och jag började blöda. Jag blev orolig och frågade varför jag blödde och fick svaret att det var normalt. Efter det blev värkarna värre och värre och de sa att jag skulle använda lustgas och ta djupa andetag. Jag använde masken till kl. 09.00 men kände efteråt att jag inte orkade mer. Då ville de ge mig ryggbedövning för att minska mina värkar. Men det hjälpte inte och mina värkar började sprida sig från ryggen till nedre delen av buken. Samtidigt fick jag oxytocindropp för att hjälpa till att sätta igång födseln. Under tiden kom min syster till oss.


Jag blev undersökt igen och fick veta att livmoderhalsen hade öppnat sig 5 cm. Jag hade jätteont. De ökade mängden oxytocin. På en gång märkte de att bebisens hjärta började slå snabbare och de stoppade oxytocinet för att lugna barnet. Efter några minuter började jag använda lustgasmasken igen. Min smärta var outhärdlig. Min man och min syster var med mig och försökte trösta och lugna mig. Efter några minuter kollade de livmoderhalsen igen och sa att vi måste vänta då ingenting nytt hände. Det gick lång tid, men livmoderhalsen öppnade sig bara 5 cm.

De kom och tog blodprov från barnets huvud och sa att allt var normalt och att barnet mådde bra. Mina värkar var så hemska så jag började gråta och skrika och be om hjälp från personalen. En läkare kom och gav mig ryggbedövning igen men innan det upptäckte han att det var något fel på slangen jag hade i min rygg. Jag bad honom att hjälpa mig att göra kejsarsnitt då jag inte orkade mer. Jag sa också att jag ville dö, så ont gjorde det. De sa att jag inte skulle oroa mig och att värkarna skulle försvinna snart. Men det hjälpte inte. Jag bara grät. Till min man sa en barnmorska att så här smärtsamt ska det inte vara normalt.

Jag grät och skrek att både jag och min bebis skulle dö. De sa: "Lugna ner dig, försök att ta djupa andetag."

Kl. 22.00 blev jag undersökt igen och den här gången hade livmoderhalsen öppnat sig 6-7 cm. Men jag måste vänta tills den öppnats 10 cm. Jag grät och bad om hjälp men personalen gick till sitt rum och sa att jag skulle trycka på knappen om något skulle hända och då skulle de komma. Under tiden pratade min man och min syster med dem och frågade hur länge vi skulle vänta.

Varje gång någon från personalen kom in bad jag om hjälp och skrek: "Snälla kan ni göra någonting, gör kejsarsnitt. Jag har så ont och jag orkar inte mer." Jag grät och skrek att både jag och min bebis skulle dö. De sa: "Lugna ner dig, försök att ta djupa andetag."


I en sådan hemsk situation rekommenderade de att jag skulle sitta på en jättestor gummiboll för att den kunde hjälpa till att få livmoderhalsen att öppna sig. Jag satt på bollen en stund och de hjälpte mig tillbaka till sängen. Jag gjorde det en gång till och blev undersökt efteråt. De sa att livmoderhalsen hade öppnat sig tillräckligt men att vi skulle vänta tills bebisens huvud hade kommit ner. Jag skulle sitta på en låg stol för att hjälpa barnet ner. Efter det hjälpte de mig tillbaka till sängen och tog blodprov från barnet igen. Allt var normalt och bebisen mådde bra. Jag skulle fortsätta växla mellan bollen och stolen.

Jag mådde jättedåligt av att sitta och skrek och grät och bad återigen om hjälp. Jag sa till min man att jag behövde prata med en läkare. Han hämtade läkaren och när hon kom grät jag och bad henne att göra kejsarsnitt. Jag berättade för henne att jag hade mycket ont i mitt hjärta men hon sa att allt var normal. Hon sa att jag måste vänta en timme för att hon skulle tänka lite och ta ett beslut.

Läkaren använde hela sin kroppskraft för att dra ut huvudet. Men innan huvudet hade kommit ut helt delades sugklockan och de tappade den på golvet. Jag bara skrek och grät

Efter några minuter kom barnmorskan och undersökte mig och sa att det var dags att börja. Hon bad mig att trycka så hårt jag orkade. Så jag krystade flera gånger så hårt jag kunde, men ingenting hände. Min man och syster var hela tiden med mig och försökte hjälpa mig och trösta mig. Efter några minuter kom läkaren och sa att vi skulle använda sugklocka för att hjälpa barnet ut.

Jag grät och bad henne upprepade gånger att göra kejsarsnitt, men hon skrek "tyst" till mig flera gånger och att hon bestämmer, inte jag. De bad min man och min syster hålla i mig och började dra hårt i barnets huvud för att få ut det. Läkaren använde hela sin kroppskraft för att dra ut huvudet. Men innan huvudet hade kommit ut helt (med 7 dragningar) delades sugklockan och de tappade den i golvet. Jag bara skrek och grät.

Nu hade flera ur personalen kommit in i rummet och de började vända på mig och försökte hitta en position som skulle underlätta för barnet att komma ut. De tryckte på min mage jättehårt och jag bara skrek och kände att de slaktar mig och att jag och min bebis kommer att dö.

Till slut kunde läkaren dra ut bebisens huvud för hand. Ansiktet var helt blått och huvudet deformerat. Navelsträngen låg runt hennes hals och läkaren tog bort strängen, kollade på min bebis ögon och sa något till en ur personalen. De började trycka på min mage igen. De tryckte jättehårt och läkaren försökte dra ut bebisen men de kunde inte ta ut min lilla dotter.


De försökte trycka in mitt bebis huvud igen (vi fick senare veta att de gjorde det för att de skulle göra kejsarsnitt, men att det var för sent), men det gick inte och de började dra ut henne igen. Läkaren klarade inte av det, hon skrek att det går inte. Då kom nästa person och försökte. De vände och vred på mig åt olika håll och bad min man och syster om hjälp.

Min man och min syster fick panik. Personalen kunde inte kontrollera situationen. Oxytocindroppet som jag hade i min arm drogs ut. Jag kunde inte se barnets hjärtslag på monitorn. I den här situationen var jag mellan liv och död men jag tänkte bara på min bebis. All förlossningsutrustning hamnade på golvet.

Deras händer skakade och de grät båda två. Min syster bad för mitt liv

Personalen sprang hit och dit och var stressad. Jag kände att de hade tappat kontrollen och blev ännu mer orolig. De bad igen min man och min syster att hjälpa mig att böja mina knän. De fick massa blod på sina kläder och oro spreds till dem också. Deras händer skakade och de grät båda två. Min syster bad för mitt liv.

Till slut kom bebisen ut och de sprang iväg med henne för att försöka återuppliva henne. Men hon var för allvarligt skadad, det var omöjligt att återuppliva henne. Barnläkaren informerade oss dagen efter att barnet inte hade fått luft på 17 minuter.

De informerade oss om att vår bebis hade dött. De förklarade att de försökt men att hennes axlar hade fastnat och att de inte kunde dra ut henne. Men de visste och såg i min journal, som min barnmorska hade skickat, att bebisen var stor och kunde förstå att det inte skulle bli en lätt förlossning. Jag hade också varit där tillräckligt lång tid för att de skulle förstå det. Jag hade även berättat att i vår familj föder vi stora barn och att min mamma därför hade gjort kejsarsnitt. Kvinnohälsan var informerad om detta. Men de lyssnade inte på mig och avbröt mig hela tiden med att jag måste lyssna på dem.

Det enda de sa när jag miste mitt barn var: "Tyvärr, sådant händer" – men det räcker inte. Deras förklaring till varför de vägrade göra kejsarsnitt var att det är en riskfylld operation som kan medföra infektioner. Men jag skickades ändå till en lång operation efter den hemska situationen. Då fanns det ingen risk för infektioner.

I förlossningsrummet kände jag mig som ett djur som skulle slaktas. Kejsarsnittet var enligt dem riskfyllt, men det fanns ändå risk för mig att bli förlamad och dö efter den otäckta förlossningen. Efter att de dragit ut bebisen undersökte de mig för att se om jag hade fått någon ryggmärgsskada. Barnläkaren avrådde oss från att obducera. Hon sa det var "synd att förstöra det vackra barnet". Min bebis obducerades ändå, på vår begäran.

Min dotter var frisk när hon låg i min mage. Jag hade planerat för hennes liv och framtid

När jag vaknade efter operationen fick jag hålla min lilla bebis i famnen. Hon var så underbart vacker, jag kunde se ett stort sår på hennes huvud och blåmärken på stora delar av kroppen. Det kommer att förfölja mig genom hela mitt liv.

Min dotter var frisk när hon låg i min mage. Jag hade planerat för hennes liv och framtid. Min man och jag valde ett namn till henne, vi hade köpt massa kläder och leksaker och nästan alla mina släktingar och vänner förberedde sig för den lilla varelsen som skulle öppna nya dörrar i mitt liv. Jag väntade och längtade efter henne. Jag kunde inte tänka att det skulle komma en dag då jag skulle mista min dotter framför mina ögon.


Nu består mitt liv av tomhet, mardrömmar och oro. Min kropp ser ut som en nybliven mammas kropp, men jag har ingen bebis jag kan ta i min famn. Min man och min syster försöker gömma saker som påminner om henne, men hon finns hela tiden i mina tankar. Jag var i så pass dåligt skick efter förlossningen att det krävdes 17 dagars sjukhusvård, på grund av stora underlivsskador (grad 3), skador i anus och bäckenskador. Den första tiden var jag helt sängliggande och helt beroende av hjälp med allt. Jag fick morfin för de svåra smärtorna, men det hjälpte inte alltid.

Jag vet inte ens hur mycket skada min kropp tog. Nu väntar jag på att få svar från röntgen för att se om jag behöver operera bäckenet för att det har blivit skadat under förlossningen. Jag har mycket ont och svårt att gå. Jag har blivit skadad både fysiskt och psykiskt. Både min man och min syster mår dåligt på grund av denna händelse. Jag har också problem med blödningar från min ändtarm och mellangård. Det är fortfarande oklart om jag behöver operera det området.

De sa att jag inte skulle fokusera på att hämnas och klaga på vården. Jag skulle fokusera på att sörja. Det gjorde mig väldigt ledsen, att jag inte skulle kunna få klaga på de människor som gjort mig så fruktansvärt illa.

Fatemeh Amini

BBkrisen.se har här återgett Fatemehs berättelse, skriven en tid efter dödsfallet, i lätt redigerat skick. Vi har inte kontaktat vårdgivarna för deras version och skriver därför inte ut kliniken eller läkarnas namn. I augusti 2019 publicerade Fatemeh ett mycket uppmärksammat inlägg om händelsen i Facebook-gruppen Rätten att välja kejsarsnitt.