Fel i blogginlägg om BB-krisen

18.10.2019

Barnmorskan Ulla Waldenström, vars forskning är uppskattande citerad i boken, har skrivit ett blogginlägg om BB-krisen. Sveket vid livets början (Volante). Tyvärr är texten full av felaktigheter. Bokens författare Lisa Bjurwald bemöter dem här, utan inbördes ordning.

Kritik 1: "Varför är inte Bjurwalds bok faktagranskad?"


Svar: Boken har faktagranskats flera gånger om av redaktörer, läkare, journalister m.fl och även lästs av barnmorskor och s k "vanliga läsare".



Kritik 2: "New Scientist är en populärvetenskaplig tidskrift"


Svar: Ja. Och det går utmärkt att citera den väletablerade tidskriften New Scientist (till skillnad från enbart forskningsstudier) i en reportagebok. BB-krisen är ingen doktorsavhandling.



Kritik 3: Inledande och mycket långt fokus på barnadödlighet i Waldenströms bloggtext

Svar: Intressant, men inte vad boken ifråga handlar om.


Kritik 4: "Färre kvinnor skadas (i underlivet vid förlossning")


Svar: Går idag ej att mäta tillförlitligt p g a den bristfälliga statistiken.

 Ämnet statistik och bristningar diskuteras djupgående i boken.

Kritik 5: "Bjurwald kritiserar bristande screening av förlossningsdepression"


Svar: Det är läkare och forskare som kritiserar bristande screening, inte författaren (som dock naturligtvis håller med). Se t.ex. https://www.forskning.se/2018/11/07/forskningsstudie-ska-forbattra-tidig-upptackt-av-forlossningsdepression/ eller https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2017/april/flera-brister-i-varden-av-kvinnor-efter-forlossning/


Kritik 6: "Jag vet inte varifrån Bjurwald har fått uppgiften om att Sverige skulle ha den kortaste vårdtiden inom EU"


Svar: En enkel webbsökning ger svar. Lyfts och kritiserats även innan boken gavs ut, bland annat i rapporter från Sveriges Kvinnolobby – förlossningsforskaren UW bör ej ha missat.



Kritik 7: Akut svensk brist på vårdplatser; "vet inte var Bjurwald fått uppgiften?"

Svar: Också detta torde vara omöjligt att missa. Föremål för rubriker, larm från Läkarförbundet med mera under de senaste åren. Se t.ex. https://tryggvard.se/vi-vagrar-acceptera-att-detta-blivit-ett-normaltillstand-inom-svensk-sjukvard/ ("Ny statistik från OECD visar att Sverige har lägst antal vårdplatser i hela EU")




Kritik 8: "Barnen är krisens offer enligt Bjurwald, vilket avspeglas i bokens undertitel: Sveket vid livets början."


Svar: Barnen är också krisens offer (det är trots allt de som föds och som också riskerar skador på grund av vårdens brister), men undertiteln syftar på förlossningen och bokens absoluta huvudfokus ligger på gravida, födande och förlösta kvinnor och deras upplevelser

.

Kritik 9: "Bjurwald skriver att Sverige inte har någon anledning att skryta över låg dödlighet. 'Vi har nämligen markant högre antal dödfödslar än alla våra nordiska grannar - Finland, Norge, Danmark, Island - och flera andra länder därtill' (sidan 208). Som källa anges Eurostats siffror över barnadödlighet, dvs. dödlighet under första levnadsåret, vilket inte är det mått man relaterar till mödra- och förlossningsvården."


Svar: Omskrivet senaste åren. Se t.ex. "Dessutom har andelen barn som föds utan livstecken inte minskat de senaste tio åren. Från att nästan ha haft lägst risk för dödföddhet i hela världen, har Sverige halkat efter, inte minst jämfört med våra grannländer där risken att drabbas är betydligt lägre." https://www.corren.se/nyheter/skillnader-i-dodfodslar-over-landet-om5665093.aspx 



Kritik 10: "Jag har begärt ut data från det medicinska födelseregistret och det mer nystartade neonatalregistret och finner inget stöd för att allvarliga skador på barnet har ökat under senare tid."


Svar: UW verkar här anklaga Socialstyrelsen för att sprida felaktig information. Det är väl inte omöjligt men skulle förvåna författaren. Här är paragrafen i boken som UW sannolikt syftar på:



Ett mått på att vården kan ha orsakat skador hos modern
och/eller det nyfödda barnet är frekvensen av återinskrivningar.
Det menar Socialstyrelsen, som för statistik över siffrorna. Och
det är siffror som visar sig öka.
Mellan år 2005 och 2014 fanns en "tydlig trend" där andelen mödrar som
återinskrevs ökade, skriver Socialstyrelsen i sin senaste rapport i ämnet säker vård (2017).


Denna nedåtgående trend i kombination med två andra försämringar
över tid, nämligen så kallade Apgarpoäng hos nyfödda (en
stigande skala där spädbarnets allmänna hälsotillstånd bedöms)
samt förlossningsskador hos nyfödda barn, gör att Socialstyrelsen
uppmanat alla Sveriges regioner att uppmärksamma utvecklingen
och undersöka orsakerna.
Siffrorna som registrerats sedan rapporten skrevs visar också
på en fortsatt ökning av antalet återinskrivningar: från 1,71 procent
år 2014 till 1,74 år 2015 till 1,86 år 2016 (alla siffror gäller hela
riket).




Kritik 11: "Det andra exemplet på 'förlossningsvåld' skulle vara att sy bristningar i bäckenbotten utan bedövning – något som är främmande för både barnmorskor och läkare. Bjurwald har missförstått experten Eva Uustal och innehållet i den angivna referensen (sidan 213). Det som åsyftas är en rekommendation att bedöva kvinnors underliv efter förlossningen i syfte att underlätta undersökning och diagnostik av eventuella vävnadsskador."

Svar: Oklart vad UW menar skulle vara fel eller missförstånd. Här är bokstycket UW syftar på och allt i det är korrekt:




Det är intressant att titta närmare på vad som betraktas som
förlossningsvåld, och vilka procedurer som kvinnovården lyckats
normalisera för sina patienter. I Kroatien, där en rörelse för
att uppmärksamma obstetriska övergrepp plötsligt exploderat i
det offentliga, inkluderar man att sy kvinnor i underlivet utan
bedövning på listan över övergrepp. I Sverige är det förfarandet,
som experten Eva Uustal kallat det, "tradition" – och det är helt
godtyckligt om vårdpersonalen väljer att följa de nya rekommendationerna
om att kvinnor ska bedövas efter förlossning.




Kritik 12: "Och jag delar inte Bjurwalds bild av att personalen är präglad av en gammal auktoritär kultur, även om det finns undantag."


Svar: Det är helt OK att inte dela författarens bild, men kalla inte åsiktsskillnader för "faktafel" (rubriken på UW:s blogginlägg ifråga).




Kritik 13: "Ingen ifrågasätter att kvinnor oroas av att inte veta var de ska föda, men stämmer det att kvinnor som blir hänvisade till ett annat sjukhus 'oftare får en svår förlossning'? Bjurwald hänvisar till Dagens Medicins referat av en studie. När jag läser originalet framgår att forskarna inte fann några skillnader mellan 133 kvinnor som hänvisats och 133 icke-hänvisade när det gäller kejsarsnitt, sugklockor, svåra bristningar (grad 3 eller 4) eller stor blödning (11). Däremot hade fler kvinnor i den första gruppen fått ryggbedövning och episiotomi. Alltså inga uppgifter om förlossningen var svårare eller ej i den hänvisade gruppen."



Svar: Här verkar författaren och UW vara helt oense om vad "svårare" innebär. Dagens Medicin-artikeln ifråga är från 1999. Sedan dess finns oändligt med forskning som bekräftar sambandet mellan stress och svåra förlossningar. Här är artikeln i sin helhet:




Hänvisade gravida får en svårare förlossning
Gravida kvinnor som på grund av platsbrist skickas vidare från det sjukhus de valt
får oftare en besvärlig förlossning. Det visar en studie av Ingela Wiklund, barnmorska på Danderyds sjukhus norr om Stockholm.



Som Dagens Medicin berättade i nr 47/99 nekar förlossningsavdelningarna i Stockholm ibland kvinnor plats, trots att kvinnorna planerat att föda på just det sjukhuset. Kvinnorna hänvisas i stället vidare till andra sjukhus. En av anledningarna är resursbrist, i form av vakanta barnmorske- och barnläkartjänster och alltför få vårdplatser.


Ingela Wiklund har intervjuat 200 kvinnor som avvisats från Danderyds sjukhus efter det att värkarbetet startat eller vattnet har gått. Hon har också granskat kvinnornas journaler. Som jämförelse har Ingela Wiklund haft en kontrollgrupp på 200 kvinnor som fått föda på det sjukhus de valt.



Studien visar att kvinnor som har avvisats vid det sjukhus de har valt känner sig stressade och otrygga.

– Det finns de som berättar att de själva fått ringa runt till flera sjukhus och "förhandla" med förlossningskliniker själva. De har känt: "Var ska jag föda barn någonstans?" Så ska det ju naturligtvis inte vara, säger Ingela Wiklund.



Hänvisade kvinnor klipps oftare

Det faktum att en kvinna skickas mellan sjukhusen har också visat sig ha flera direkt negativa medicinska effekter. Hela 10,8 procent av de hänvisade kvinnorna klipptes i underlivet under förlossningen, jämfört med 3 procent i kontrollgruppen. Klipp görs bland annat då man snabbt måste förlösa ett barn, oftast för att barnet har syrebrist. Forskarna är eniga om att man bör vara restriktiv med klipp eftersom det kan ge kvinnan ärrbildningar och ett sämre sexliv.

Kvinnor som skickats mellan sjukhusen fick dessutom oftare smärtlindring i form av ryggbedövning, 42 procent jämfört med 25,5 procent av kvinnorna som fick föda på det sjukhus de själva valt. Ryggbedövning har nackdelarna att förlossningsarbetet förlängs samt att kvinnan kan få huvudvärk och svårt att kissa en tid efteråt.



De runtskickade kvinnorna fick också betydligt oftare narkotiska läkemedel som morfin och petidin. Det är väl dokumenterat att morfin och petidin kan påverka mamman och barnet negativt – barnets andning kan försämras och i värsta fall upphöra, mamman blir trött och kan få minnesluckor. Kvinnorna som hänvisats fick i betydligt mindre utsträckning än övriga smärtlindring genom akupunktur.

Ingela Wiklund tror att de hänvisade kvinnornas stress och rädsla förklarar en del av de negativa medicinska effekterna.

Oron påverkar exempelvis hormonerna och gör att förlossningsarbetet går långsammare. Att hänvisade kvinnor oftare får ryggbedövning och narkotiska läkemedel kan ha att göra med att oron ökar smärtupplevelsen. Att personalen har ont om tid när den ska ta hand om hänvisade kvinnor, kan också göra att läkemedel mot smärtan används i stället för att personalen tar sig tid att sitta hos den som ska föda.



Avvisning upplevdes som jobbigt

Kvinnorna själva var mycket upprörda över det som hänt. Majoriteten av kvinnorna tog chansen att själva beskriva i enkäten att det var jobbigt att bli avvisad från sjukhuset när de skulle föda, och hur ovälkomna de känt sig. Betydligt färre kvinnor i gruppen som inte avvisats, skrev egna kommentarer.

– Det fanns ett starkt behov hos kvinnorna som hänvisats att berätta om hur det varit. En kvinna från Portugal, skrev att Portugal visserligen är ett fattigt land, men att gravida kvinnor aldrig skulle behandlas på det sättet där, säger Ingela Wiklund.


Hon tycker att det är dags att problemet tas på allvar.

– Man kanske skulle kunna tänka sig att sjukhuset skriver kontrakt med kvinnorna, att man skriftligen förbinder sig att man ska ta hand om dem när det är dags för dem att föda, föreslår Ingela Wiklund.

ANNA BÄSÉN



FAKTARUTA
Fakta: en av tio gravida skickas vidare + omkring en fjärdedel av alla landets barn föds i Stockholm.


Enligt de fem förlossningssjukhusen i Stockholm avvisades var tionde kvinna från sitt "hemsjukhus" på grund av platsbrist under första delen av 1999.


Enligt Ingela Wiklunds studie har vissa kvinnor avvisats vid flera sjukhus när de skulle föda barn. Det vanligaste är att Stockholmssjukhusen hänvisar till varandra, men det har också hänt att kvinnor skickats till Nyköping och Västerås.


Problemet ser ut att tillta. Under februari 1997 hänvisade Danderyds sjukhus 35 kvinnor, samma månad i år var antalet 60 kvinnor, en ökning med mer än 70 procent.




Kritik 14: "Bjurwald menar att de kvinnor som kategoriseras 'Går ej att hänvisa' hamnar i 'ett potentiellt livsfarligt limbo'. Dessa kvinnor tvingas föda i mottagningsrum eller någon annan stans, skriver Bjurwald och hänvisar till en intervju i Mitt i Stockholm. Av den får man intrycket av att alla kvinnor i kategorin (285 i Stockholm från januari till mars 2019) går detta öde till mötes. En sådan uppgift borde rimligen kontrolleras då den förefaller helt osannolik. Kategoriseringens syfte är att särskilt underlätta för dessa kvinnor, av medicinska eller psykologiska skäl, och det troliga är att den stora majoriteten har fått ett eget förlossningsrum, eventuellt genom att någon annan förflyttats till ett mottagningsrum. Det är i alla fall min, och på rundfrågning även kollegors, erfarenhet av förlossningsvårdens flexibilitet."



Svar: Här får man som kritisk röst faktiskt anstränga sig och läsa artikeln ifråga (https://mitti.se/nyheter/overkapacitet-hundratals-arbetspass/). Källan är helt seriös och legitim och inget i den motsägs heller av författarens intervjuade vårdanställda. Och flera tidningar såsom DN har också skrivit om detta. Handlar UW:s misstro mot fakta om misstro mot journalister?


Citat artikeln: "Resultatet blir en kategori som nu börjat redovisas av förlossningsklinikerna: Går ej att hänvisa. Från januari till maj i år registrerades 285 sådana fall. De kvinnorna togs omhand trots att både plats och personal saknades. De fick förlösas i mottagningsrum eller någon annanstans av dubbelarbetande personal."

Kritik 15: "Naturlighetsvurmen är inte dagens problem"


Svar: Författarens research motsäger detta, tillräckligt för att ett helt kapitel ska fokusera på just naturlighetsvurmen.



 Men det går bra att inte hålla med. Dock kan motsatta åsikter inte beskrivas som "faktafel" hos författare.

Kritik 16: "Jag håller inte med Bjurwald om att BB-vården i Sverige befinner sig i ett permanent nödläge. Ordet 'kris' skulle jag begränsa till bristen på barnmorskor och vårdplatser, särskilt i Stockholm. Det är illa nog."


Svar: Här verkar vi hålla med varandra? De två sistnämnda faktorerna är tillräckligt för att tala om en kris. Tillsammans med ytterligare brister inom förlossningsvården, såsom knappt existerande eftervård, är det verkligen en kris. Men det handlar till syvende og sist om hur mycket kris man vill ha för att kalla något en kris. I boken BB-krisen diskuteras just normaliseringen av förlossningsvårdens mångåriga brister, som lagt ribban för problem inom vårdområdet onaturligt högt. 



Kritik (försvar) 17: "Jag har inget egenintresse av att försvara förlossningsvården"


Svar: Ulla Waldenström är barnmorska – en grupp som får utstå skarp kritik i boken – och anställd vid KI.

Övrigt: Blogginlägget innehåller skrivelser som: "När det gäller bemanning är problemet ett annat. Det finns nämligen barnmorskor, men inte tillräckligt många som vill jobba i förlossningsvården." Exakt detta berättar boken om.