"Men barnet är ju friskt?"

10.09.2019

Sofia skadades svårt vid sin traumatiska förlossning, men hennes smärtor och besvär har gång på gång viftats bort av vården. Efter många års kamp väntar hon nu äntligen på operation. Det här är Sofias berättelse om #bbkrisen.

Jag är vansinnigt besviken på förlossningsvården, men även lättad att jag kunde stå på mig. Jag vågar knappt tänka på hur det hade varit om jag inte gjort det. Det blir en lång berättelse.

Jag väntade mitt första barn 2003. Graviditeten var normal och jag förberedde mig och var förväntansfull. Efter en lång latensfas ringde jag in till förlossningen och fick till svar att jag kunde vänta hemma. Jag var förstföderska, hade nära till förlossningen och dessutom fanns inga platser just nu. Ta Alvedon och fortsätt duscha varmt, sa barnmorskan i telefon. Efter några timmar till var jag trött och hade ont. Jag fick sista platsen på Södersjukhuset i Stockholm och vi åkte in. Då hade jag haft värkar à 45 sekunder var tredje minut under ett dygn.

Vi blev mottagna av ett gulligt team och jag kände mig trygg. Öppen 3 cm men progressen var långsam. Klockan var runt 21 när vi blev inskrivna. Vid 01 tog de hål på hinnorna och mekoniumfärgat fostervatten (ett tecken på att barnet ev. inte mår bra, BBkrisen.se:s anm.) gick.

Jag blev lämnad med lustgas, utan träning eller instruktioner. Där och då tog den värsta smärtan fart. Jag var livrädd och trodde att jag skulle dö. Ensam med min man på rummet. Efter en stund ringde han på klockan, han var rädd och kände inte igen mig.


Barnmorskan insisterade på snitt
Jag hade då öppnat mig 6 cm på 20 minuter, men det visste jag såklart inte. Därefter stannade allt av. Jag var så trött och uppgiven. Försökte följa med i de allt svagare krystvärkarna. Överläkaren tillkallades. Hon kom in i rummet åtföljd av ett par studenter. Trots att jag varit väldigt tydlig med att jag inte ville ha fler personer än nödvändigt i rummet. Utan att hälsa på vare sig mig eller maken började hon undersöka mig. Jag visste inte vad jag skulle göra, det enda jag visste var att jag blev kränkt och platt. Maken blev arg, läkaren ordinerade värkstimulerande och lämnade rummet. Dropp sattes.

Droppet höjdes hela tiden och efter ett par timmar kom läkaren åter in på rummet. Barnmorskan ville prata med henne utanför rummet. Läkaren vägrade gå ut och ville ta samtalet på rummet. Varpå barnmorskan sa att hon ville förbereda för snitt. Jag skulle inte orka. Var för trött. Barnet stressat och hon var orolig. Läkaren sa nej. Höj dosen till max. "Här är det jag som bestämmer", sa hon.

Ytterligare lite tid gick. Sedan kom läkaren tillbaka och sa att hon skulle lägga sugklocka. Barnets hjärtljud var fortfarande bra. Barnmorskan ifrågasatte och ville fortfarande snitta. Jag, som knappt hade sagt ett ord under alla dessa timmar, gjorde det inte nu heller.

Det enda jag minns är hur läkaren skrek till mig: "Sluta skrik för i helvete"

Läkaren var hårdhänt. Hon hade fortfarande inte tilltalat mig. Det första hon sa till mig var: "Du måste ligga stilla. Annars kommer jag råka förstöra vävnader". Där lämnade jag kroppen. Jag fanns inte kvar därinne. Jag minns inte smärtan. Jag minns inte, men vet att det sedan gick snabbt. Det enda jag minns är hur hon skrek till mig: "Sluta skrik för i helvete".

Känslan av ett övergrepp
Jag hade ingen som helst bedövning men jag tror att min kropp stängde av där. Jag kan ibland drömma om "klonket" när mitt barn drogs ut ur mig och känner smärtan i drömmen. Det var som att jag dog. Blev våldtagen. Jag har aldrig varit så tillplattad som då.

Min dotter kom ut i vidöppen bjudning. Hon vägde 3945 gram, föddes i vecka 41+6. Jag reagerade inte. Bara låg. Min man grät av lycka och trodde att jag också gjorde det. Men jag var inte kvar. Barnmorskan la mina armar omkring mitt barn. Tog tag i mitt ansikte och tog ögonkontakt. Log och sa att det är över nu. Du är mamma. Det enda jag tänkte var hur i hela världen kvinnor överlever. Har alla mammor jag känner gått igenom detta? Sen vaknade jag till och tog till mig mitt barn.

Jag blev kvar ett par dagar på BB. Jag ville bara vara ifred och varje gång någon skulle visa mig amning eller undersöka mina stygn så lämnade jag kroppen igen. Jag blödde massor och hade ont.

Innan hemgång kom barnmorskan in på mitt rum. Vi grät tillsammans över min fina flicka med det stora hematomet. Barnmorskan sa att hon var ledsen över hur det blivit. Hon ville ha ett annorlunda avslut.

"På det här sjukhuset skär vi inte i friska kvinnor"

Jag blev gravid igen, oplanerat. Gick tidigt i Aurorasamtal (terapeutiskt samtal mot förlossningsrädsla, BBkrisen.se:s anm.). Genom mödravårdscentralen fick jag sedan remiss till en förlossningsläkare för snittsamtal. Läkaren på Huddinge sjukhus i Stockholm tittade igenom min journal. Sa att det var en normalförlossning för att vara första barnet. Sa "men barnet är ju friskt. Det gick bra". Min rädsla och upplevelse kunde han inte värdera. Samtalet slutade med att han sa "på det här sjukhuset skär vi inte i friska kvinnor".

Ytterligare en dotter föddes. I vidöppen bjudning med en väldigt rädd mamma. Hon vägde 4025 gram och föddes i vecka 41+5. Med helt fantastiskt stöd av personalen på BB Stockholm. Jag fick komma in när jag ville. De var hos mig hela tiden. Jag bestämde och fick chans att påverka det som gick. Alla gjorde sitt yttersta för att stötta. Men det hjälpte inte. Jag var så rädd. Som ett jagat djur.

Handikappande inkontinens
Jag började läcka gaser och ibland avföring. När jag tränade kissade jag på mig. Jag började planera utifrån var det fanns toaletter. På universitetet trodde mina kursare att jag var en extrem vanemänniska som satt på samma plats, vid dörren. Sanningen var att jag behövde komma ut snabbt om jag behövde släppa mig.


Ett antal gånger sökte jag hjälp. Beskrev besvären och genomgick gynundersökning. Fick svar att allt såg normalt ut och att jag inte kunde förvänta mig att se ut som förut efter barnafödsel. Att jag slarvat med knipet.

Jag blev bemött med skrämselpropaganda och "skamning"

Åren gick och längtan om ett till barn blev starkare. Jag fick superbra stöd av barnmorskan på BB Stockholm. Redan vid inskrivningen pratade vi om planerat snitt. Jag fick gå i flera samtal på sjukhuset där min känsla förminskades. Jag ville inte föda vaginalt, trodde inte att min kropp skulle klara ytterligare bristningar, vidöppen bjudning och ytterligare ett stort barn.

Jag blev bemött med skrämselpropaganda och "skamning". Hade jag varit yngre och mer osäker hade jag aldrig stått på mig. Till slut togs det beslut om planerat snitt. Men inte förrän jag bröt ihop när chefsbarnmorskan ringde upp mig.

När mitt barn föddes var jag trygg, vaken och kunde ta emot honom utan rädsla. Han föddes i vecka 39+4 och vägde 4025 gram.

Ingen mellangård fanns kvar
15 år efter min första förlossning skickade jag en egenremiss till bäckenbottencentrum. Efter undersökning med 3D-ultraljud kunde läkaren konstatera att jag inte hade någon mellangård kvar. Sfinkterruptur och framfall. Yttre sfinktern var av. Svag slidvägg och muskelbristning i perinealkroppen. Nu väntar jag på operation.


I större delen av mitt vuxna liv har jag alltså varit skadad och begränsad. Jag har själv känt att det varit något fel. Men i samband med mina graviditeter är det ingen som har undersökt mig och mina möjligheter att föda. Sjukvården har istället valt att träffa mig vid x antal möten för att förminska och skrämma. Mitt sexliv och mitt självförtroende har fått rejäla törnar. Jag känner mig fortfarande äcklig och förstörd, men numera mest arg.

Sofia

----------------------

BBkrisen.se frågade Sofia:

För de som inte vet, kan du förklara vad en egenremiss är?

– Egenremiss innebär att jag själv kontaktar en mottagning och skickar in en beskrivning av mina besvär, lite anamnes och vad jag skulle vilja ha hjälp med. Därefter har de kontaktat mig för att boka in bedömningssamtal och senare undersökning. I mitt fall har det tagit 15 månader från att jag skickade in remissen tills nu. Planerad operation är om sex veckor.

Vad skulle du säga är vårdens största svek mot dig som patient?

– Jag är övertygad om att läkarens bemötande förstärkte min negativa upplevelse. Om jag blivit vänligare, eller i alla fall inte otrevligt bemött, hade jag haft fysiska skador men inte mått lika psykiskt dåligt. Det är ju svek nummer ett.

– Men sedan är det alla dessa yrkespersoner som träffat mig för p-piller, spiral, cellprov etc som inte ens har ställt frågan om jag har besvär av mitt underliv. Inte ens när jag själv berört ämnet har jag fått följdfrågor kring det fysiska. Barnmorskor har dock bekräftat att de förstår att det var en svår återhämtning.

Det har nästan känts som en maktkamp där de till varje pris velat få mig att föda vaginalt

– Framförallt när jag var gravid igen för andra och tredje gången och redogjorde för min upplevelse, att ingen läkare bad att få göra en undersökning. Det största sveket är att de inte ens undersökt att förutsättningar för vaginal förlossning fanns. Istället har de försökt få mig att göra upp planer, komma över min rädsla och så vidare. Jag har varit tydlig med att den psykiska rädslan inte varit primär, utan det har varit en rädsla för att skadas mer fysiskt. Jag har varit tydlig med mina besvär av läckage av urin, avföring och gas och allt därtill. Det har nästan känts som en maktkamp där de till varje pris velat få mig att föda vaginalt.

Om du fick förändra eller förbättra några konkreta aspekter av dagens svenska förlossningsvård, vad skulle det vara?

– Rent konkret; att kvinnor i min situation som uttrycker önskan om kejsarsnitt vid kommande förlossningar ska undersökas. Att barnmorskor ska våga fråga om funktioner vid andra besök, till exempel cellprov, om de ser att det kan finnas skäl till det. Att inte förminska kvinnor och avfärda dem genom att säga att de knipit dåligt. Det går ju inte att knipa muskler som inte sitter ihop...

Notera: Kvinnan på bilden har ingenting med texten att göra.