10 timmar av skräck och smärta

16.09.2019

Hånad, misstrodd och felbehandlad – för att sedan insjukna i depression på grund av traumat. Det här är Karins berättelse om svensk förlossningsvård.

Det är svårt att veta vart man ska börja.

Ska man börja i den änden där specialistmödravården gjorde sig roliga över min rädsla?


Eller när jag skrek i 10 timmar att jag inte orkar mer då varken EDA eller lustgas fungerade?

Eller när jag läser i journalen att allt gick bra, men tårarna bara sprutar, då minnena finns kvar.

När jag var gravid fjärde månaden upptäckte jag konstiga skinnflikar i mellangården. Precis vid slidmynningen. Jag skickades runt mellan spec-mvc (specialistmödravården) och till slut för prover till Sesammottagningen för undersökning av könssjukdom, då de misstänkte kondylom vilket jag haft i yngre ålder. När de skulle ta prover kunde de inte ens bedöva, då jag blödde ner allt av sprutsticket. De fick avbryta undersökningen.


Jag kom tillbaka till spec.mvc och uttryckte då min rädsla för en vaginal förlossning. För om det blöder så mycket nu, vad händer om jag får en bristning?


Jag fick till svar från flera läkare och barnmorskor att det inte var någon fara. En skrattade och sa: "Men du, inte ska du snittas. Tänk om du ska ha flera barn, typ 10 stycken och vara med i (tv-programmet) Familjen annorlunda! Haha, jag bara skojar, men tänk om!" Hon upprepade det minst 3-4 gånger.

Varje gång var det en ny läkare. Jag fick upprepa allt varje gång, då ingen hade koll

Jag blev sjukskriven i 6:e månaden på grund av högt blodtryck, och att jag hade graviditetsdiabetes. Det upptäcktes då jag kom in till förlossningen på grund av minskade fosterrörelser.
 Under denna tid fick jag åka på kontroller på specialist-mvc, dels på grund av diabetes och dels på grund av blodtrycket. Mina flikar var det knappt något snack om. Jag skulle ju ändå inte få snittas.


Varje gång jag gick dit var det en ny läkare. Jag fick alltid upprepa allt varje gång, då ingen hade koll. Det kändes inte ens som om de läste journalerna. Vissa besök var helt onödiga då de inte ens visste varför jag var där, så 2 minuter senare blev man hemskickad.

I mitten av vecka 38 upplevde jag minskade fosterrörelser. Jag ringde förlossningen som tyckte att jag inte behövde oroa mig, men jag stod på mig med tanke på tidigare erfarenheter och åkte in. Klockan var runt 12 på natten.


Mitt blodtryck var skyhögt. Bebisen rörde på sig efter att de hade skakat om magen ordentligt. Jag varken kände eller såg något men de sa att de såg en liten rörelse på ultraljudet som var "tekniskt godkänt".



Fick en tablett mot blodtrycket. Vi satt i väntrummet hela natten. Blodtrycket var fortfarande högt. Till slut frågade de om jag gick med på att läggas in och sätta igång. med tanke på omständigheterna.

Vilket jag självklart går med på.

Först börjar de med doser av Angusta (sammandragande medel). Men det händer ingenting. Får en ballong insatt sedan på kvällen. Efter några timmar börjar jag få värkar. Ringer på klockan när det börjar bli för jobbigt. De säger att de ska ge mig Citodon (smärtstillande). 2 timmar senare har ingen dykt upp. Ringer igen och frågar vad som händer då smärtan börjar bli för jobbig. Får ett surt svar och sedan Citodonen.


På morgonen när jag ska kissa märker jag att slemproppen troligen börjat gå. Ringer på klockan och de tar ut ballongen. Är fortfarande knappt 1 cm öppen. Jag får aldrig någon information om vad som händer. Det var ingen som ens tittade till mig eller den där ballongen under hela natten. 
Äter frukost och får reda på att de ska ta hinnorna kl 10.00.



Nu kommer det att ta 10 timmar tills jag får min dotter på bröstet. 10 timmar av skräck och smärta


Kommer in på förlossningen och får ett rum. I och med att jag hör en massa kvinnor skrika, bryter jag ihop och börjar gråta. Blir livrädd. En snäll sköterska tröstar mig och säger att det kommer att bli bra. När jag lugnat ner mig kommer det in folk och säger att jag inte ska ha det här rummet utan ett annat rum. Får komma in i ett annat rum med äldre inredning. (Där de inte ens visste hur sängen fungerade då den var så gammal).

Jag är livrädd.


När de ska ta hinnorna så drar jag lustgas för hela livet av rädsla och smärta. Blir "hög som ett hus" (vilket jag även skriker ut) och börjar skratta. Hinnorna är nu tagna.


Nu kommer det att ta ungefär 10 timmar tills jag får min dotter på bröstet. 10 timmar av skräck och smärta. Dessa 10 timmar är som en tjock dimma.

Jag får värkstimulerande dropp.
Jag får ont. Jag skriker att det gör ont.
Lustgasen har förlorat sin funktion. Det gjorde den efter gången de tog hinnorna. Sedan slutade den fungera helt.



Ingen pratar med någon av oss av dessa timmar. Jag ligger bara där och skriker


Narkosläkare kommer in och sätter EDA (ryggbedövning). Hon sticker mig flera gånger tills hon får till det. Efter en stund känns det bra. Det tar typ 45 minuter. Sedan kommer smärtan tillbaka.
Det tog ett tag innan personalen förstod hur ont jag faktiskt hade.


De enda jag egentligen minns av dessa timmar är att jag skriker hysteriskt att jag inte orkar mer. Jag bönar och ber att jag inte vill mer. Min man sitter helt lamslagen och klappar på mig. Han vet inte vad han ska göra.
Ingen pratar med någon av oss av dessa timmar. Jag ligger bara där och skriker.



Någon gång under dessa timmar när jag skrek så hör jag hur barnmorskan skriker till sköterskan: "Skruva upp lustgasen!" Varpå sköterskan svarar hysteriskt tillbaka: "Men den är på max!!"

Ingenting fungerar. Det känns som om min kropp ska vika sig ut och in. Jag kan inte ens resa mig upp. Kan knappt röra mig. Mot slutet kan jag bara ligga på sidan. De försökte få mig att ligga annorlunda. Det går inte. Jag skriker till slut att det går inte. Så de får sätta elektroder på min dotters huvud för att se hennes värden.


Jag tror på riktigt att jag ska dö. Då säger barnmorskan: "Lyssna på kroppen, vill kroppen krysta så krysta"
. Min kropp är trött. Den vill inte krysta. Men jag är slut. Och envis. Jag har ingen aning om hur man gör men jag tar i. Ungen måste ut. Nu. Jag orkar inte mer. Vi båda kommer dö annars. Så känns det.



Efter ett tag kommer hon ut. Hon lät inte. Hon var helt livlös. Men de sa att hon var ok och slängde upp henne på mitt bröst. Jag vill inte ha henne. Jag vill bara koppla bort och sova. Det gör inte ont längre. Då tappar de mig på urin och jag inser att jag inte kissat eller blivit tappad på urin sen innan de tog hinnorna klockan 10 på morgonen.


En till barnmorska får komma in och titta så att det sys rätt. Det är "bara" en grad 2.

Jag mår bokstavligt talat skit i flera dagar på BB. Det värker. Jag har ingen ork. Jag får inte igång amningen på grund av smärta.



Innan de ska skriva ut oss säger jag att jag vill att en läkare tittar på mig, då såret inte alls känns bra. En läkare kommer och säger att det ser jättefint ut och vi blir utskrivna.


Två dagar senare, på efterkontroll av min dotter, märker de att det är något fel på mig.
Jag gråter och ber dem ta en titt på mig. Hon tittar på min bristning och säger direkt: "Du måste ner till förlossningen och det på en gång!"



Sju läkare och barnmorskor bara viftade bort mig med en massa skämt


Kommer in på förlossningen. Förklarar läget. Är trött och gråter. En kvinna undersöker mig. När jag ligger i gynstolen frågar hon tre gånger vart jag har fött och jag förklarar att det är på samma ställe. Hon hämtar en kollega. En äldre dam kliver in. De tittar på mig och konstaterar att jag har en jättestor infektion i bristningen.

De sköljer och skriver ut antibiotika samt morfin mot smärtan.

Jag blir sjukskriven. Fram tills operation på Danderyd sjukhus som de skickat remiss till. Det visade sig att bristningen gått ner till "kondylomen" och därför inte kan läka. Precis det jag var rädd för. Men 7 läkare och barnmorskor bara viftade bort mig med en massa skämt.

Jag börjar må psykiskt sämre. Får till slut min efterlängtade operation. 2 dagar efter operation lyckas jag få en tid till läkare då jag fortfarande har en otrolig smärta och min sjukskrivning börjar löpa ut. Får panik över att jag inte kan ta hand om min dotter.



Kommer hem. Gråter. Kan inte sitta, gå eller stå. Kan inte ens byta blöja på min dotter


Läkaren på sjukhuset sliter och drar i mig som om jag vore "frisk" och jag skriker rätt ut av smärtan. De har alltså tagit bort flikar och sytt igen min mellangård. En läkarstuderande står bredvid och klappar på mig då jag gråter hysteriskt i gynstolen.

Läkaren säger att allt ser fint ut.


Jag frågar om sjukskrivning eller smärtstillande i alla fall, så jag kan ta hand om min dotter om maken måste jobba. Får till svar att jag inte ska få sjukskrivning eller smärtstillande. Alvedon räcker gott och väl: "Det är normalt att ha ont 2 månader efter en förlossning". Jag gråter.



Kommer hem. Gråter. Kan inte sitta, gå eller stå. Kan inte ens byta blöja på min dotter. Jag måste duscha efter v a r j e toabesök för att förhindra infektion igen.



Jag hade inte alls kondylom, det var elakartade tumörer

Min räddning var faktiskt min läkare och behandlare på ADHD-kliniken. De hade koll på mig efter förlossningen för att risken för förlossningsdepression är större vid ADHD. Som jag har. Jag sjönk ned som i ett hål efter att jag varit på den där undersökningen, så jag fick en sjukskrivning för förlossningsdepression för att återhämta mig.



Nu hade jag nog även förlossningsdepression, då även BVC började bli oroliga över mitt mående efter förlossningen. När jag började återhämta mig får jag ett samtal från läkaren som opererade mig.

 Jag hade sluppit allt detta om man tagit min rädsla på allvar

. Jag hade inte alls kondylom, det var elakartade tumörer. Så de är borta nu, men jag måste gå på årlig kontroll.

Jag önskar att specialistmödravården och förlossningsvården tog min rädsla på allvar.
Då skulle jag ha sluppit allt detta.



Jag önskar att bemötandet är bättre. Att man inte ska "bita ihop med Alvedon" när man gråter och skriker av smärta.



INGEN kan ge mig tillbaka min dotters första 6 månader

Jag önskar att de hade avbrutit min förlossning tidigare och inte tvingat mig att ligga i 10 timmar och skrika utan något som helst smärtstillande. Inte ens lustgas. (Borträknat från 45 min EDA).


När jag pratat med folk från vården om detta i efterhand så verkar det som om flera fel begåtts. På flera punkter. Beroende på vem jag träffade på som läkare eller barnmorska så ska jag haft en "riktig otur".

Jag är gravid igen. (Ej planerat). Om två veckor ska jag behöva slåss för att få ett snitt. Jag vågar verkligen inte föda vaginalt igen. Jag ska inte behöva kämpa för detta.


I min journal står det att allt gick bra...
... Men i verkligheten är det inte så. Jag mår fortfarande psykiskt - och även fysiskt - dåligt av min förlossning. Det kommer ta år för mig att bearbeta det.



Och INGEN kan ge mig tillbaka min dotters första 6 månader som jag missade på grund av depression och smärta.

För att ingen tog mig, min rädsla och smärta på allvar.

Karin