"Jag är tacksam att jag och mitt barn lever"

20.09.2019



Linda drabbades av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, efter sin fruktansvärda förlossning. Idag lider hon av kognitiva nedsättningar som gör det svårt att ta in och sortera information. Därför intervjuar vi Linda istället för att publicera hennes egen text.

– Hjärnans rädslocentrum blir hyperaktivt vid PTSD, berättar Linda, vilket innebär att den hela tiden är på alerten. Hjärnan håller konstant utkik efter faror och allt annat blir då sekundärt.



Berätta, hur började det?

– Både under graviditeten och eftervården begicks många fel, men det utlösande traumat skedde under förlossningen.



Linda fick problem med foglossning redan i vecka fem, innan hon själv visste att hon var gravid. Hon fick så ont att hon begränsades i sitt dagliga liv och kände sig som en fånge i sin egen kropp:

– Efter en lång kamp fick jag till slut komma till en gynläkare, men den personen nonchalerade mina problem: "Ta maxdos Alvedon". Och trots att jag vid det här laget inte längre kunde gå utan stöd fick jag kämpa för att få hjälp med en sjukskrivning. Jag jobbar själv inom vården men de skrattade åt mitt förslag om att få låna vändlakan, som används för att underlätta vändning och förflyttningar vid vård av patienter i säng. Jag blev dumförklarad redan då.



Läkaren sa till min man: "Se till att hon inte äter så mycket"



Linda fick kryckor och hamnade till slut i rullstol från vecka 27-28, efter att en annan gynläkare konstaterat ett helt instabilt bäcken:

– Det var ingen som undersökte hur detta påverkade mig psykiskt, vilket det naturligtvis gjorde. En sån begränsad tillvaro kan absolut innebära en risk för att utveckla depression till exempel.


Linda har en genetisk blodsjukdom vilket i hennes normaltillstånd innebär en ökad propprisk med 80 %. Både Lindas syster, mamma och moster har alla drabbats av lungemboli (propp i lungan).


Att inte kunna röra på sig optimalt innebär även det en propprisk, liksom en graviditet kan göra. Hon bad därför att få träffa en medicinsk läkare för rådgivning gällande blodförtunnande läkemedel:

– Han tittade bara på datorn och sa att "nej, vi behöver inte göra något", när jag frågade om det inte var rimligt med blodförtunnande. "Men jag är ju helt immobiliserad?", försökte jag. Läkaren vände sig då till min man och sa: "Se till så hon inte äter så mycket".

– Jag har ett högt BMI, visst, men har alltid varit stark, aktiv och haft mycket rörelseglädje. Nu blev jag klassad som lat och därmed lite dum i huvudet. Och man såg inte till de faktiska risker som förelåg.



Lindas graviditet slutade med att hon fick en svår havandeskapsförgiftning.
– Kan jag få hjälp med sjukresor?, frågade jag, eftersom jag skulle gå på regelbunden provtagning men satt i rullstol. De bara skrattade: "Nej, det kan inte vi hjälpa till med, kommer du inte på kontrollerna så skriver jag att du inte vill ta del av behandlingen". De var så osamarbetsvilliga, jag fick nästan känslan av att "lever jag i något slags Matrix? Är det jag säger galet på något vis?"


– Det är så läskigt i efterhand, hur snabbt det gick att börja tvivla på grund av vårdens nedlåtenhet; det är jag som inte vet hur jobbigt det är med en graviditet, jag som säger och tänker fel.

"Mamma, jag kommer tyvärr inte att överleva"

I vecka 30 blev Linda inlagd på sjukhus för att vården skulle kunna ha uppsikt över hennes havandeskapsförgiftning:

– Jag fick ingen information om vad exakt vad det var och hur jag och barnet påverkades, utan de sa bara att "det är lite som en allergisk reaktion, men när barnet kommer ut blir allt bra igen". Ingen förklarade hur farligt havandeskapsförgiftning är, att det faktiskt är ett livshotande tillstånd. Ingen förklarade heller att det inte alls behöver "bli bra" efter förlossning. Det finns faktiskt risk att man kan kan dö efter förlossning. Jag kände min väldigt felinformerad.




Verkligheten var annorlunda än vad vården berättat. Linda fick ligga ensam i ett mörklagt rum på förlossningen, utan TV, telefon eller några andra stimuli – inte ens besök av familj och vänner:

– Efteråt fick jag veta att det fanns risk för att jag skulle få ett epileptiskt anfall! Jag önskar att någon hade informerat mig om det.

Varje dygn som du håller ut är bättre för barnet, som annars föds mycket för tidigt, meddelade vården. Men för varje dygn svällde Linda upp 2kg av bara vätska.

– När jag gick in i vecka 34 var jag jättedålig. Jag ringde till min mamma och sa att "mamma, jag kommer tyvärr inte att överleva. Mitt hjärta kommer inte att klara av detta, det är för påfrestande för min kropp." Det var ett samtal som varit traumatiskt för oss båda, ett samtal där jag fick en chans att ta farväl av min mamma. Så säker var jag på att min kropp skulle ge upp.

– Jag hade tur som fick träffa en engagerad och kunnig läkare vid det tillfället; jag är säker på att han är anledningen till att jag inte dog då.

Till slut var jag så pass sjuk att jag bara grät och bad dem: "Hjälp mig"



Man gjorde det man kunde för att stabilisera Lindas blodtryck och minska hennes smärtor. Varje halvtimme kontrollerades hennes medvetande. Men Linda var i ett alldeles för dåligt skick och "att hålla ut en dag till-planen" höll inte längre. 

Till slut tillkallades överläkaren:

– Hon tog sig inte tid att läsa min journal, dumförklarade mig öppet över mitt huvud; hon tog bort mitt mänskliga värde, rent ut sagt. Hon tyckte att jag skulle skämmas över att jag var överviktig; det borde jag väl förstå, att det blir komplikationer då? Det var så mycket förnedring.



Vad gjorde din man?

– Jag låg ju inlagd så länge att han inte alltid var med. Han var tvungen att bli klar med sina studier precis samtidigt och lyckades inte få ledigt.



Så han hörde ingenting och kunde stå upp för dig?

– Nej, han var inte med på ronden, till exempel. Då pratade man över huvudet på mig: "Hon har högt blodtryck sedan tidigare" – men det var inte alls sant, det har jag aldrig haft! Jag blev helt avhumaniserad, jag var bara en tjock kropp som de – kanske! – hade lust att hjälpa.



Ansvaret för fortsatt behandling lades sedan över på Linda och hennes man:

– "Vi vill inte operera (kejsarsnitt, BBkrisen.se:s anm.) när det är så stora risker, men det är samtidigt stora risker med igångsättning. Så det är ett beslut ni får fatta".


Det är motsatsen till hur det brukar vara inom förlossningsvården, där kvinnor kämpar för att få kejsarsnitt.

– Ja, för man ville ha ryggen fri och kunna avsäga sig ansvaret: "Kvinnan valde själv det här." Men jag är ju ingen expert? Jag och min man hade ingen möjlighet, särskilt när jag hade så fruktansvärt ont, att sätta oss in i en så komplex situation. Vi hade inte hunnit diskuterat hur jag skulle vilja föda, vi hade inte kunskap om olika metoder, och så vidare. Vi valde ändå igångsättning.



– Till slut var jag så pass sjuk att jag bara grät och bad dem: "Hjälp mig". Jag hade så ont i huvudet och kroppen och det kändes som om jag skulle drunkna av all vätska i kroppen.

Linda bär med sig minnet av en våldtäkt i tonåren och det som hände sedan blev särskilt otäckt för henne:

– En barnmorska kom in på rummet, presenterade sig inte ens utan stack bara upp handen och körde in en hormonkudde mellan benen på mig. Det var så respektlöst. Det fanns ingen ambition till att bibehålla nån form av värdighet. Kanske för att jag redan var avhumaniserad?


Under det följande dygnet sattes Linda igång. Hon fick samtidigt morfin mot sin sprängande huvudvärk och hade så ont i kroppen att hon inte ens kunde känna att hon hade värkar, något hon senare kunde läsa i sin journal.
– Hade jag fått stöttning av barnmorska hade jag kanske orkat föda vaginalt. Jag trodde igångsättningen misslyckats.


"Bara jag överlever, bara jag aldrig mer behöver se de här människorna"

Till slut förberedde läkarna för kejsarsnitt. Linda och hennes man fick ingen information om hur det skulle gå till, utan fick be barnmorskan om en snabbförklaring medan de fördes till operationssalen:

– Hela salen var full med folk. Det var bland annat två narkosläkare närvarande eftersom man var bekymrad för oss. Personalen placerade mig naken på operationsbordet efter man lagt spinalbedövning. Jag fläktes ut och inte en enda människa tänkte på att skyla min kropp. Det fanns inget utrymme för varken att skydda min integritet eller för någon värdighet. Det kändes återigen som att jag inte längre var en människa med värde.


Parets barn beräknades väga under 2 kg – tillväxthämmade barn är vanligt vid havandeskapsförgiftning – men när hon kom ut vägde hon 2,4 kg och hade fina Apgarpoäng (en skala som mäter spädbarns hälsotillstånd, BBkrisen.se:s anm.). Flickans tillstånd var stabilt men hon fick ändå inte ligga på moderns bröst utan fördes direkt till neonatalavdelningen.

I den stunden släpper Lindas ryggbedövning.

– Läkaren tyckte att det var ett jättebra tillfälle att lära en student att sy, men eftersom det då drar ut på tiden hinner bedövningen släppa. "Nu gör det ont på mig", ropar jag. "Det kan ju kännas när de syr", svarar barnmorskan, och visst kan det kännas att de gör något där nere – men med bedövning kan det inte göra ont.



Ingen av kirurgerna lyssnar på den panikslagna Linda. Till slut ser narkossköterskan på sin maskin hur Lindas puls rusar och säger att "Hon har ont, skynda er!".


Varför sövde de dig inte omedelbart när de insåg vad som skedde?

– Det var för stor risk för mig. Jag fick morfin istället. Sedan skulle de stämpla ihop mig. Varje gång de stämplade ned i min nyopererade kejsarsnittsmage gjorde det så ont att det svartnade framför ögonen. "Bara jag överlever, bara jag aldrig mer behöver se de här människorna", tänker jag om och om igen.



"Jag blir bortglömd i ett mörkt rum"

När hon är färdigopererad får Linda ligga på uppvaket. Hon vet ingenting om barnet, tills pappan skickas ned från neonatalavdelningen:

– Med en bröstpump! Jag hade ingen aning om hur den skulle användas. I mitt fortfarande allvarliga tillstånd och utan att få ha sett mitt barn tycker de alltså att det viktigaste är att jag börjar pumpa mjölk.




Personalen diskuterar samtidigt platsbristen över Lindas huvud:

– "Vart ska hon ta vägen, det är fullt på intensivvårdsavdelningen?" BB har för lite personal, så det går inte lägga mig där heller. Och jag får inte vara kvar på uppvaket.



Linda mår fortfarande mycket dåligt. Med en fullbelagd intensivvårdsavdelning beslutar de att ta henne till förlossningen:

– Det som händer då är BB-krisen: Jag blir bortglömd i ett mörkt rum.



Linda har svåra smärtor och ringer på klockan och ber om hjälp, men undersköterskan som svarar säger att hon inte får ge smärtstillande, det får bara barnmorskor – och ingen sådan finns tillgänglig.
– Svårt sjuk, nysnittad, utan smärtlindring och ensam på ett mörklagt rum utan hjälp; jag förstår då att "här kan jag dö utan att någon människa märker det". Så jag får försöka hålla koll själv på mina värden och mitt tillstånd, så att jag överlever och får träffa mitt barn.

– Det var traumatiskt att inse det, att den svenska sjukvård som jag skulle bli en del av med min sjuksköterskeutbildning, den ser ut så här. Och att man kan vara så sjuk och så utelämnad och det finns ingenting man kan göra. Bara att försöka finna sig i det. Trots att det innebär livsfara.



"Här får du inte stanna, du tar för stor plats"

Lindas dotter föddes klockan 13.37. Efter klockan 20 på kvällen kommer den nyblivna pappan ned till Linda med ett svårt besked: deras dotters syresättning har sjunkit och hon ska intuberas för att läggas i respirator.

– "Jag måste till mitt barn, om jag så ska riva sjukhuset på vägen", tänker jag. Jag måste få träffa min dotter innan hon dör.



Linda ropar och ringer på hjälp:

– Kan någon se till att jag fort får komma till mitt barn? "Nej, det finns inga tillgängliga barnmorskor, och vi undersköterskor får inte köra dig – du är för sjuk". "Jag skriver ut mig?," försöker jag, desperat. Men får nej. Jag bönar och ber om att läkarna ska göra ett undantag.

– Den panik jag kände då... Jag var övertygad om att hon eller jag skulle hinna dö. Det dröjde lång tid innan jag fick hjälp och varje minut var som ett slagfält för mitt barn.



När Linda äntligen fick komma upp till sitt spädbarn blev hon utskälld för att hon hade "ringt och hetsat" och tvingades be om ursäkt till en mycket stressad barnmorska, som tvingats iväg för att förflytta Linda till neonatalen.


– Vår lilla dotter låg med slangar överallt, i en respirator på värmebädd. "Här får du inte stanna, du som är sängbunden tar för stor plats", sa de.

Linda och hennes man skrevs in på BB:
– "Men nu får du ju njuta och vila och behöver inte ta hand om ditt barn!", sa de. Det var inte klokt. Hur skulle jag kunna njuta när jag inte vet om mitt barn lever om en timme? Jag hade separationsångest och ville inte alls vårdas på en annan avdelning än mitt barn. Jag ville bara få vara nära henne.

Linda skrev ut sig själv efter fem dagar.

– Jag kände mig inte trygg med att vara på BB, orkade inte ha samma diskussioner dag ut och dag in; "det är bara lite baby blues". Nej, jag är traumatiserad?



Hon försökte få hjälp men fick ingen. Sedan hänvisades hon felaktigt till en stresshanteringsgrupp.

– En dag slutade vårt barn plötsligt andas. Min man som också är sjuksköterska lyckades få igång hennes andning igen. Vi var helt förstörda efteråt – kommer det att hända igen? Vad gör vi då? Ska det göras en utredning? Vad gör man?



"Min 5-åriga dotter har inte fått leva en enda dag med en frisk mamma"

Ganska snart efter andningsuppehållet sätter Lindas PTSD in på allvar. Hon vaknar mitt i nätterna, ruskar om sin dotter och fruktar att hon är död.
– Jag vågar aldrig, aldrig lämna henne själv. Jag köper två olika andningslarm. Jag vill ha henne hos mig hela tiden. Det är PTSD; du kan aldrig någonsin slappna av

.


Linda ber att få prata med en psykoterapeut på vårdcentralen, men hon kommer med generella och lättvindiga råd som_ "Jag kan se att anknytningen inte är skadad, så sänk kraven som mamma":

– Det är otroligt egentligen, men hur mycket ork har man till att stå på sig och kämpa, med en liten nyfödd och ett färskt trauma i bagaget?



Linda blir sjukare och sjukare, mer deprimerad och allt mer kontrollerad av sin PTSD. Hon vänder sig till psykiatrin och ber om ett bedömningssamtal. När det har gått nästan tre år efter förlossningen blir hon kallad.

– Jag kommer alltid få bära detta med mig. Min kropp minns övergreppen. Minns förtvivlan och rädslan. Det kommer aldrig att bli ett andra barn i vår familj. Symptomen befästs och blir svårare att behandla än om jag hade fått hjälp tidigare. Jag hade behövt få hjälp redan vid förlossningen. Då hade vi kanske kunnat få ett till barn. Men jag är ännu inte färdigbehandlad och har åldern emot mig nu.
– Min dotter är idag fem år och har inte fått leva en enda dag av sitt liv med en frisk mamma.

Vården var noga med att lyfta det, att vi ju lever och allt gått bra – var vi inte glada för det?

Har ni gjort en anmälan, fått ut ersättning på en försäkring?

– Jag hade en graviditetsförsäkring och eftersom jag drabbades av det mesta som kan gå fel har jag fått ersättning. Jag tror att det var 500 kronor för foglossningen, 500 för det akuta snittet. Vad gäller anmälan var jag helt slut och visste inte i vilken ände vi skulle börja, det var så många som fel som hade inträffat. Så många tillfällen både jag och vårt barn kunnat dött. Så det har vi inte orkat med.

– Vi överlevde i alla fall. Man hamnar i en slags tacksamhetschock; det är inte självklart att man överlever i dagens svenska förlossningsvård. Den insikten slår extremt hårt. Vården var också noga med att lyfta just det, att vi ju lever och allt gått bra? Var vi inte glada för det? Vad svarar man då? 


Lindas psykoterapeut ville att hon skulle besöka förlossningsavdelningen och gå runt lite i korridoren som en del av arbetet mot hennes PTSD. Men avdelningen sa nej: "Det är bara födande som får vara här."


Lindas namn har ändrats. Kvinnan på bilden har ingenting med texten att göra.