Kris – eller "allt ser fint ut"?

22.09.2019

Med anledning av politiker och myndighetspersoner som trots akut barnmorskebrist, icke-existerande eftervård, hundratals skadade som nu vittnar, nedlagda BB:n osv. vägrar att kalla en kris för en kris: här är blott ett urval av veckans mail.

Läser med förfäran hur illa de gravida och födande kvinnorna behandlas. Kan även konstatera att det såg likadant ut för 15 år sedan när jag fick mitt första barn. Efter 60 timmar – ja, du läser rätt – i aktivt värkarbete och tre dippar på CTG-kurvan (hjärtövervakning, BBkrisen.se:s anm.) skrek jag till sist till barnmorskan att om hon inte hämtade kirurgen nu så skulle jag anmäla henne.

Äntligen tog det skruv och det blev snitt på 5 röda. Hur man kunde låta mig ligga i nästan 3 dygn utan att meddela jouren – ja, du läste rätt, jourläkaren blev inte informerad – fattar jag inte. De hade alltså en kvinna i fullt värkarbete men som inte öppnar sig sedan 60 timmar och som var i behov av hjälp NU.

Nu klarade både jag och barnet oss, men jag drabbades av en förlossningsdepression som fullständigt ödelade mina möjligheter att knyta an till dottern det första året. Nästa förlossning blev planerat kejsarsnitt.

/Ann-Sofie


Vill bara säga att ni har öppnat mina ögon med de berättelser ni delar. Visst har jag haft (har fortfarande) framfall från min sista förlossning för två år sedan, men trodde allt var normalt och att jag inte kan klaga eftersom detta händer när man föder vaginalt.

Aldrig någonsin fick jag information om detta. Men nu, efter att ha läst berättelserna vet jag att detta inte är normalt då jag har besvär – och jag kommer söka vård.

/Marie


Tänkte berätta kort, har en dotter på 4 år och en dotter på 1,5 år. Har så mycket jag är besviken på efter mina båda förlossningar. Det är så mycket att berätta så jag orkar inte skriva ALLT.


Vid första förlossningen fick jag en bristning som inte syddes tillbaka, på en efterkoll angående detta på MIN begäran fick jag till svar att "ska du ha fler barn så är det bättre att fixa till det då". Barnmorskan som skulle hjälpa mig med amningen på första barnen stank av rök och lika så om sina fingrar. Min sambo fick sova i en fåtölj.

Andra förlossningen skrek jag av smärta när vi kom in till förlossningen kl 00:00 och barnmorskan kom då in i undersökningsrummet där vi låg runt 00:30 och sa spydigt att "du kommer eventuellt få åka hem med en sovdos och lite morfin, ni kanske kan ta en sväng runt stan och kika". Jag kunde inte öppna ögonen på grund av smärtan och kunde inte röra mig, jag kräktes, jag bad flera gånger om smärtstillande men fick till svar: "Jag HÖR vad du säger men vi måste vänta till CTG-kurvan gått färdigt".

Jag brukar vara ganska hård och kunna stå upp för mig själv, men där grät jag, helt utelämnad

Två timmar senare 02:20 föddes barnet. Jag var helt urbankad på energi. Totalt slut mentalt och fysiskt slutkörd av alla värkar utan bedövning. Ville till BB för att DENNA GÅNG få en bra start på amningen som även stod i mitt förlossningsbrev men de ifrågasatte mig varför jag ville till BB och vad jag ville göra där.

4 timmar efter födseln kom de in och sa att jag skulle få åka på tidig hemgång. Vi valde att åka hem efter deras totalt oförstående attityd och bemötande.

De som hände i eftervården är det jag är mest är besviken på. De blev ingen eftervård. Trots infektion i livmodern och att det stod skrivet i journalen att jag ville att de skulle korrigera min bristning sedan tidigare förlossning. Ingen hörde av sig.

På gynbesöket där de konstaterade infektionen i livmodern på grund av brutala smärtor blev jag lagd nyförlöst utan förvarning i gynstolen, läkaren sa att det luktade illa när jag tog av mig mina byxor för jag hade så mycket blod i stora bindan, hade blödningar, hemorrojder och blev lindrigt sagt kastad till grisarna i läkarens våldsamma undersökning.

Vården till oss kvinnor är ett SKÄMT

Jag brukar vara ganska hård och kunna stå upp för mig själv, men där grät jag, helt utelämnad. "Gör vad ni vill", minns jag att jag tänkte, det kan inte bli värre än så här. Jag hörde hur läkarens läkarstudent som stod bredvid läkaren sa: "Fast nu tar du i ganska mycket". Han såg nog hur mina tårar började rinna.

Nu såhär 1,5 år efter mitt andra barn är mitt bäcken instabilt. Kan inte gå längre sträckor. Kan inte träna som jag var aktiv innan då jag löptränade och styrketränade flera dagar i veckan. Planerade för att springa Tjejmilen på hösten samma år barnet föddes men kan fortfarande inte gå längre sträckor ens, på grund av smärtan i bäckenet.

Jag mår psykiskt dåligt av att ingen vet någonting om VAD jag ska göra, och det kostar för mycket att skicka remiss vidare till de som kan. Jag är gärna med och står upp för denna bristfälliga vård till högt pris. Detta är bara en liten del av allt.

Vården till oss kvinnor är ett SKÄMT. Och det värsta är att ingen förlossningsskada täcks av försäkringen man har, men ett ärr fick jag 2300:- för. Allt jag drabbades av i graviditeten samt under och efter förlossningen: 0:-. Däremot kostade det 200:- att föda barnet. Rimligt.

/Elsa