"Jag blev fasthållen, felinformerad och felbehandlad"

11.09.2019

Ulrika beskriver sin kontakt med svensk förlossningsvård som "den mest traumatiska upplevelsen i mitt liv". Det här är Ulrikas historia om #bbkrisen.

Våren 2017 väntade jag vår dotter. Jag har vestibulit (så kallad samlagssmärta) sedan en längre tid och frågade väldigt mycket kring det. Både barnmorskorna och de läkare som jag träffade under graviditeten sa att en vaginal förlossning är det bästa man kan göra för vestibuliten, då den brukar försvinna av det. Jag frågade varenda en om källor på det. De sa att ingen forskning fanns, men "de hade ju sin egen erfarenhet av att det var så". Jag valde tyvärr att tro dem.

15 dagar över tiden, på natten innan jag skulle bli igångsatt, började värkarna. De kom och drog igång direkt, regelbundet och relativt starka. Då det på dagen innan cirkulerat bilder i sociala medier på en lapp där det stod att det var fullt på alla förlossningsavdelningar i Stockholm kastade jag mig på telefonen och ringde in och sa det hade börjat.

Jag fick sitta i badet utan smärtlindring, trots att jag hade mycket ont

Till min förvåning sa de att jag kunde komma precis när jag ville och få stanna, eftersom de var tvungna att ta hand om mig idag ändå. Vid 06-tiden efter bara 4 timmar hemma åkte vi in, eftersom jag hade skitont. Väl inne undersökte de mig och det är ju rätt handgripligen; de måste få in delar av handen, vilket gjorde väldigt ont. Barnmorskan riktigt "vevade" runt inne i mig och när hennes hand kom ut var den täckt av blod och slem. Hon hade försökt mjuka upp livmoderhalstappen, vilket hon gjort helt oombedd. Under hela tiden hade jag klagat på att det gjorde ont.

Tydligen var jag cirka 0 cm öppen, så jag fick sitta i badet och fick ingen smärtlindring, trots att jag hade mycket ont. Jag hade ju mitt rum säkrat så jag fick stanna kvar. Jag hade ett enda önskemål som var viktigt för mig, och det var att det till vilket pris som helst inte skulle bli förlossning med klocka eller tång. Jag bad dem att skriva ner det, och förklarade min situation med vestibulit igen.

Jag blev intryckt i en roll som inte motsvarade mina önskemål eller behov

När jag suttit i badet under några timmar kom det nya personalskiftet in. Jag sa att om det är så här illa nu och det inte ens har börjat, vill jag ha epidural NU. De sa att det inte behövdes någon smärtlindning så här tidigt. Till slut fattade de att jag hade skitont och undersökte. Plötsligt blev det en väldig fart på dem och de hämtade en barnmorska till som skulle känna, hon utbrast att "här blir det bebis innan lunch" och att jag var drygt 7 cm öppen. Jag bad då om Epidural eftersom jag var "godkänt mycket öppen" och fick då höra att nej, det var nog lite sent för det...

Det spelade ingen roll att jag sa mellan varje värk att jag ville ha den nu – de sa bara att "Ja, man brukar ju säga så, hihi". Det var som att de spelade med i ett förlopp som de tyckte att det skulle vara medans jag bara blev intryckt i en roll som inte motsvarade mina önskemål eller behov.


Efter det hände absolut ingenting. Jag hade otroligt starka värkar, öppnade mig inte alls och tiden gick. Efter två timmar tog de hål på hinnorna och då visade det sig att barnet hade bajsat i vattnet och barnläkaren kom in. De sista 3 cm som jag öppnades tog två timmar. Jag var helt slut vid det här laget, då mina värkar var så otroligt starka att hela jag krampade varje gång. Jag bad dem att ta in en läkare och göra kejsarsnitt, för jag var helt slut efter all smärta. Då fick jag återigen höra att "de brukar ju säga så" och "det är så riskfyllt med kejsarsnitt". Det var som att tala med en vägg där barnmorskorna svarade med milda vänliga röster att du får inte det, vi vet hur det är för dig.

Det spelade ingen roll att jag grät och bad om hjälp. De sket fullständigt i det

Jag var nu helt öppen och började få krystvärkar, men barnet låg för högt upp så jag fick inte krysta. Det var det absolut värsta hittills i förlossningen, jag hade skitont och var tvungen att hålla emot min kropps impulser. Det spelade ingen roll att jag bad om kejsarsnitt eller epidural, de bara viftade bort det fullständigt. Då hjärtljuden gick ner på barnet om jag inte låg på rygg, höll de faktiskt ner mig på rygg i sängen, trots att jag mådde skitdåligt av det.

Det spelade ingen roll att jag grät och bad om hjälp. De sket fullständigt i det. Min man visste ju inte vad det var som hände utan trodde att barnmorskorna hade rätt, eftersom de var experterna. Efter ytterligare några timmar fick jag värkförstärkande dropp då värkarna börjat avta. Vid det här läget blundade jag, för jag var så trött att jag inte ens orkade titta.

Efter en stund ville de att jag skulle krysta och det gjorde jag, men var så trött att jag inte orkade så mycket. Då hämtade de en barnmorska som var erfaren och hon tryckte på en punkt rakt i slidmynningen och sa: "Försök trycak bort min hand så kanske du kan krysta rätt". Jag skrek och skrek åt henne att sluta, då just det gjorde mer ont än värkarna, men hon sa bara: "Du krystar ju fel nu". Saken var den att hon tryckte rakt i vestibulitområdet. Hon hade lika gärna kunnat sticka mig med kniv, så fruktansvärt ont gjorde det.

Läkaren svarar att "vävnaden bara smälter isär, jag kan inte göra något"

Fyra timmar efter att jag blev helt öppen och krystningarna gjorde liten nytta, samt att barnet inte hade vridit sig i födslokanalen utan fortfarande låg med ansiktet inåt mot mitt lår (fast huvudet var i öppningen), så kom de in med läkare och sugklocka. Det enda jag inte ville var ju just det. Och de sa att det var mitt val och jag bad igen om kejsarsnitt och med mina sista krafter skrek jag att "Jag vill inte, ge mig mitt kejsarsnitt som jag bett om i 8 timmar NU". Men de sa att nej, nu gör vi såhär...

Läkaren sätter klockan och drar lite lätt och då skriker barnmorskan "sluta dra och håll emot, hon går ju sönder" och läkaren svarar att "vävnaden bara smälter isär, jag kan inte göra något". Det väller ut mekonium runt barnet och barnläkaren tar henne och springer till upplivningen och jag ligger kvar helt stum i kroppen. Det enda som inte gjorde ont var just när det sprack. Min dotter – jag visste inte könet på barnet då – fick åka till neonatalavdelningen medan barnmorskorna moppade upp mig bäst de kunde. Jag fick tid till operation en stund senare.

Det var helt vidrigt att de tryckte och drog i mig för att få ut moderkakan och jag gav liksom upp och sa bara sluta om och om igen och grät. Det spelade ju ingen roll längre vad jag sa eller gjorde, eftersom det inte gjorde någon skillnad. Jag frös och bad om filtar i väntan på operation men fick inga, så först på operationen med värmefiltar och smärtstillande blev jag lugn.

Jag hade fått en omfattande grad 3, total sfinkterruptur med 3-4 muskler helt avslitna

Jag grät och grät vid uppvaket och de trodde jag saknade min dotter, men jag var mest förtvivlad över att vara helt överkörd och förstörd i kroppen. Och jag hade så sjukt ont, jag skakade i hela kroppen av utmattning och hade inte fått i mig mat på 24 timmar, så till slut skällde min man ut dem och sa att de skulle ge mig någon form av energidryck för att häva frossan och skakningarna.

Det visade sig att min dotter hade haft handen i ansiktet och inte vridit sig på vägen ut, så hon hade blivit extra svår för min kropp att trycka ut. Jag hade fått en omfattande grad 3, total sfinkterruptur med 3-4 muskler helt avslitna. Jag syddes med 35-40 stygn totalt, invändigt och ytligt.


Så vid midnatt, 7 timmar efter att hon föddes fick jag hålla henne på neo men jag var så trött och hade så ont att jag bara orkade några minuter. Under natten fick jag morfin men sen så ville de inte ge det eftersom att jag kanske ville amma? Där och då sa jag bestämt att jag skiter i amningen, ge mig allt ni har för jag har så jävla ont. Inte heller då fick jag smärtlindring.

Den mesta tiden på sjukhuset fick min man göra precis allt med henne utom att amma. Hon låg på Neo i 20 timmar tills jag var så pigg att vi kunde hämta henne till vårt rum. Jag fick inte smärtstillande men amningen funkade i vart fall perfekt.

Eftervården var helt obefintlig. Fysioterapeuten undrade om jag ville komma och lyssna på ett föredrag i allrummet, jag bara skrattade och sa att jag kan inte stå upp ännu, så hur tänker du nu? Då fick jag en pamflett med knipövningar. Vilket jävla hån alltså. Ett papper med tips om knipövningar och noll rehabprogram eller liknande.

Läkaren som skulle skriva ut mig svarade i fem samtal under undersökningen och sa att jag hade hemorrojder, vilket senare inte visade sig stämma, utan jag hade granulationsvävnad som behövde tas bort.

Vilken jävla kalldusch att inse att det inte finns någon eftervård för mammor

Väl hemma grät jag när jag skulle på toaletten och det rann blod i toaletten om jag bajsade. Toalettbesöken kunde ta en timme och jag fick hålla emot med handen över såret när jag bajsade och sedan försiktigt låta duschen tvätta rent, då torka med papper var för ont.

Jag ringde in och ville ha hjälp. De sa "gå till vårdcentralen, det har gått sju dagar sedan födseln och då är du primärvårdens ansvar". Vilken jävla kalldusch att inse att det inte finns någon eftervård för mammor. Men jag är inte den som ger mig, så till slut ordnade SÖS en tid till Rosenlunds sjukhus. När jag kom dit så var första frågan om jag kunde beskriva operationen, de kunde inte läsa mina journaler.

Efter ett år med ont och noll förståelse och efter att ha träffat 12 läkare, en uroterapeut, 1 samtalsterapeut, 1 klinikchef och efter att barnmorskorna bett om ursäkt fick jag remiss till ett annat sjukhus, som direkt slog fast att jag behövde smärtlindning. Jag fick äntligen behandling av smärtan.

De var nöjda med att jag inte hade avföringsinkontinens och tyckte att jag skulle vara tacksam

Det har nu gått 2,5 år och jag är äntligen på bättringsvägen. SÖS orsakade onödigt lidande i säkert 1,5 år extra då de inte tog mig på allvar. Jag tror att det faktum att alla muskler lagades rätt och att med min typ av skada blir bara 50% lagade bra, så tyckte de att de hade gjort allt rätt. Det var bara det att jag inte fick smärtlindrande behandling, vilket sedan gjorde att jag fick problem med att sitta och gå.

När jag började jobba kunde jag inte åka på tjänsteresa på grund av smärtan. Jag var muskulärt hel och de var nöjda med att jag inte hade avföringsinkontinens och tyckte att jag skulle vara tacksam. Jag var inte nöjd, jag hade ont och det var stramt i ärret. Så jag fick först behandlas för smärtan i ett år innan jag kunde opereras i ärret för att ta bort delar av det och därmed få bort stramheten som orsakade smärtan.

2018 hittade jag en vetenskaplig studie hos Socialstyrelsen som sa att kvinnor med vestibulit löper kraftigt ökad risk för omfattande bristningar och behöver extremt noggrann smärtlindring efter att en skada uppstått, samt att det kan förvärra vestibuliten även om vissa kvinnor kan uppleva en förbättring.

Vestibulitdrabbade kvinnor ska helst inte förlösas med klocka eller tång eller ha en lång krystfas, och smärtlindring är att rekommendera då det hjälper en att slappna av och undvika skador... Jag hade alltså fått fel information på alla punkter, jag var en högriskpatient för att få den här typen av skador och de hade gjort allt fel för mig med de risker just jag har. Jag ringde faktiskt och frågade om de läst den här studien, och de sa att det hade de.

Jag frågade: Varför har ni då sagt fel till mig? Inte gett mig korrekt information om riskerna för mig? Varför insisterade ni på vård som ökade risken för mig? Varför har ni inte implementerat det i verksamheten, studien är ju från 2015? Och på det har de inget svar.

Jag är förbannad på alla de läkare som försökt få min smärta till att vara psykologisk

Jag kommer att vara oerhört skeptisk mot vården om jag blir gravid igen, jag kommer inte acceptera en barnmorska som inte kan svara på frågor, jag kommer säga åt den vårdgivare som börjar prata om riskerna med kejsarsnitt att läsa på och hålla käften då jag med mina höga riskfaktorer och två operationer senare vet att jag har skör vävnad och inte ska föda vaginalt igen.

Jag har suttit och hulkgråtit hos läkarna och sagt jag har ont, så det har vart omöjligt för dem att missa det. Jag är inte tacksam för att de har lyckats göra sitt jobb på några punkter, jag är förbannad på alla de läkare som försökt få min smärta till att vara psykologisk, torra slemhinnor på grund av amning eller att jag måste töja/knipa och slappna av, då det faktiskt behövdes en till operation.

Jag är inte tacksam över att gång på gång behöva förklara för läkarna att nej, dina x antal föregående kollegor har bett mig att testa samma och det FUNKAR INTE – och samtidigt veta att de inte är pålästa inom just det här området. Jag är tacksam över att jag har haft orken och resurserna att kämpa för att få rätt behandling och äntligen har hittat rätt.

Det värsta är att jag upplever att synen på förstföderskor är att de inte vet vad de vill och man dumförklaras som gravid då de inte ger en korrekt information.
Som om gravida inte är förmögna att ta beslut baserade på fakta, utan man vill inte "stressa" dem i onödan.
Så då kör man istället över deras vilja, håller fast födande kvinnor, undanhåller önskad smärtlindring, utsätter dem för smärtsamma saker, talar inte om fakta för dem – och avfärdar deras besvär efteråt.

Ulrika


Personen på bilden har ingenting med texten att göra.