"Läkaren ville inte stå som ansvarig"

12.12.2019

Med anledning av den senaste tidens debatt om kejsarsnitt vill en flerbarnsmamma dela sina upplevelser.

Jag har fyra barn födda mellan 1990-1998. Alla är förlösta med kejsarsnitt.

Det första barnet hade fixerat sig vid det senaste BVC-besöket, och det hela förlöpte "normalt" från början... Vattenavgång hemma och lugn transport till Huddinge förlossning.

Väl inne på undersökningen så upptäcker man att barnet har vänt sig och ligger i säte. En CTG-apparat kopplas upp och jag får komma in på ett rum, får bedövning och syrgas...

Timmarna går och det tillkommer nya ansikten hela tiden, jag går igenom tre läkarskiften under min tid på det rummet. Plus 18 läkarkandidater som väntar på att få se denna sätesbjudning.

Jag blir tröttare och tröttare och svullnar upp i ansikte och kropp väldigt fort, och hela tiden får jag heja-rop från sköterskor och läkare som kommer in i bland.

De säger att jag "är så duktig", medan jag nästan själv inte orkar säga ifrån till slut.

Jag ber dem om att få hjälp och att de ska snitta mig, trots att det för en stund sedan inte fanns i min tankevärld.


CTG-apparaten kopplas ifrån så jag kan inte längre följa mina kurvor på displayen...
Det går så långt att barnets stjärt är ute en liten bit, vaginalt, och man torkar avföring från barnet...

En sköterska försöker hålla mitt mod och min ork uppe, genom att slå vad om könet på barnet. Vi slog vad om en kexchoklad i mitt halvsuddiga medvetande...
Hon vann, hon hade ju sett vad det var för kön, när de torkade.


Det visar sig att navelsträngen låg snodd runt halsen och nu fick man bråttom att få in mig på operationssalen. Varvid barnet trycktes in igen för att komma ut genom kejsarsnitt istället.
Medan man springer med mig på sängen in till op-salen, blir jag magpumpad.

Jag hade fått äta smörgås och druckit kaffe när jag kom i på BB. Det sista jag ser när jag ligger under de starka lamporna, är blodet som rinner ur min mun ner i rondskålen... Jag hade blivit riven i halsen och inuti av slangen som de fört in fort och sedan drar ur mig. Där blir jag sövd och slocknar. När jag ligger på uppvaket, blir jag gratulerad till min lilla tjej.

Jag var så omtumlad och mådde så illa att jag inte kunde ta till mig det direkt.
Jag var ju glad, men så slut och trött. Det hade jag kanske inte behövt göra om de agerat tidigare.


Förlossningsläkaren ville inte skriva under journalen, han ville inte ha sitt namn som ansvarigt på papper. Jag försökte bearbeta och tyckte jag gjorde det bra...

Dagen kom när jag var gravid med mitt andra barn, och nu ville jag genomför ett planerat snitt, på grund av att jag blivit så rädd och inte litade på läkarvården.

Jag fick gå till en specialist-mödravård på sjukhuset inför förlossningen. Jag fick träffa en läkare, och det var samma läkare som inte ville ha sitt namn påskrivet. Ha sa att det inte var fysiska besvär, och nekade mig ett planerat snitt.

Jag blev förtvivlad och kontaktade andra läkare på samma sjukhus. Till slut fick jag på papper, att det skulle bli planerat snitt. Den här gången gick det mycket bättre med allt.

Jag var vaken och närvarande. Efteråt fick jag en kopia på kostnaden hemskickad i posten. Mitt snitt hade kostat 45.000 kronor. Kändes fräckt att få det hemsänt.

Mina två senare barn föddes också med planerade snitt, på Västerås BB. Det visade sig att det var mitt sätt att föda barn.

Mina barn är friska, välskapta, välmående... Men, jag tänker ibland på vad som kunde ha hänt med min första lilla tös, om det gått längre tid. Syrebrist, och vad som kan följa med det.

Nu är jag 50+, och det är många år sedan... Men nu har jag barnbarn, och de ska förhoppningsvis få syskon som kan få komma till världen efter bästa förutsättningar och säkra läkarvård.

Det här är en väldigt viktig sak som angår alla.


/Anja